Behandling

Mycket har hänt sedan sist.

Jag har insett att jag de senaste åren har varit och faktiskt fortfarande är svårt ätstörd och - kanske ännu viktigare - att jag innerst verkligen inte vill vara det längre. 

Jag tvekade in i det sista även efter att jag blivit beviljad en plats på behandlingen. Trots att jag tappat mer än 25-30% av mitt älskade hår (som tog mig 6-7 år att spara ut). Trots att mina slemhinnor ofta blödde när jag kräktes. Trots att mina tänder började ta skada och att alla jag träffade anmärkte på hur blek jag var och hur mörka ringar jag hade under ögonen. Trots allt detta var jag inte säker på om jag egentligen var sjuk.

Jag kände mig inte heller redo att helt släppa taget om ätstörningen. Jag ville ha kvar den som en "nödlösning" (bara utifall att...). 

Ätstörningen är, hur sorgligt den än kan låta, min äldsta vän. Min enda barndomsvän. Hon viskar fortfarande i mitt öra att "det är du och jag mot världen", "tillsammans kan vi göra allt", "alla andra bara ljuger och sviker, det vet du ju", "det är bara jag som ser DIG, som du verkligen är".

Men i slutändan måste jag ändå välja - livet eller döden. Och jag väljer livet. Jag vill leva. Utan begränsningar och utan ett ätstört tänkande. 

Tolv långa år av svält och självdestruktivitet räcker. Sjukdomen har redan tagit stora delar av min ungdom, den ska inte få ta min framtid ifrån mig.

Det är därför jag nu har sökt hjälp.

Igår påbörjade jag mitt livs första ätstörningsbehandling. 

Behandlingen jag kommer att gå i är en dagvårdsbehandling och jag kommer att vara på kliniken varje dag de första månaderna. 

Jag fick göra matschema igår och min behandlare, låt oss kalla honom "M", satte min målvikt till 80(!) kg och mitt "mål-BMI" ansåg han borde ligga över 26(!). 

Åttio fucking kilogram!? Jag fick självklart panik och funderade på att hoppa av hela behandlingen men efter att vi pratat så sa han att det inte var skrivet i sten och att det bara var en uppskattning utifrån min längd- och viktkurva från grundskolan. 

Jag anser att en målvikt mellan 67-75 kg och ett BMI på 22-24 känns mer rimligt. Jag ska be min mamma ringa och förklara detta lugnt och sansat för M.

När jag kom hem igår kväll fick jag en panik-gråtattack pga 80-kg-chocken och sambon sa något rätt vettigt (medan jag låg under täcket, hyperventilerade och skrek att jag aldrig skulle gå tillbaka till behandlingen):

"Att du blir så hysterisk över ett par futtiga kilon visar ju bara att det verkligen är just där du behöver vara."