Utskriven/Blandepisod?

Jag blev utskriven från avdelningen i förrgår. Läkaren satte in Xanor Depot tre gånger om dagen, vilket har fungerat bra hittills, höjde Metamina-dosen och satte in Imovane igen innan jag blev utskriven.

Här är min nya medicinlista:

Morgon:

- Metamina, 20 mg

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 100 mg

- Voxra, 300 mg

- Xanor Depot, 0,5 mg

Mitt på dagen:

- Metamina, 20 mg 

- Xanor Depot, 0,5 mg

Eftermiddag:

- Metamina, 15 mg

Kväll:

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 50 mg

- Xanor Depot, 0,5 mg

Natt:

- Nitrazepam, 5 mg

- Imovane, 7,5-15 mg

Vid behov:

- Truxal, 25-50 mg

Men nu börjar jag bli lite orolig igen. Jag vet inte om det bara är medicinerna eller om jag verkligen håller på att bli sämre. Har haft symptom från båda ändarna av det affektiva spektrat.

Jag har gått runt som i en dimma hela dagen, somnade till flera gånger och var seg och trött i halva dagen. Nu har det slagit om helt och sedan dess har jag varit helt klar i huvudet, gått på promenader, sminkat mig och pratat konstant. 

Dessutom har jag ju bara sovit 4-5 timmar per natt i snart en månad och mina pupiller är ovanligt stora. Det ser seriöst ut som att jag har tagit en massa tjack.

(Snälla. Inte nu, inte nu, inte nu... Snälla, ge mig bara en månad till av "friskhet"!)

Midsommar

Somnade någonstans mellan kl 03:30 och 04:00 men vaknade ändå nu för en kvart sedan. Sitter och tar en cigg och sedan ska jag ta mina mediciner (det är rätt många nu) och försöka väcka sambon vilket antagligen inte kommer att lyckas.

Jag har fått permission i två dagar så vi ska åka till hans föräldrars stuga och övernatta där. Kan bli kul.

Permission?

Idag hoppas jag få permission i två timmar för att kunna övningsköra. Jag har träffat en bra läkare som verkligen lyssnar på mig och som satt in Xanor Depot för min ångest. 

Hittills har den fungerat jättebra. Jag har knappt känt av någon riktig ångest förutom tidigt på eftermiddagen men jag får ju Xanoren på så udda tider att det knappast är konstigt. Den första får jag kl 08 på morgonen, vilket ju är bra, men sedan får jag inte den andra förrän kl 20 på kvällen. Läkaren har också sagt att jag kan få börja ta en extra dos kl 14 och jag ska få prata med honom igen idag och säga att jag gärna vill det.

Hoppas att övningskörningen går bra idag. Det regnar just nu så det blir första gången jag kör på halt underlag. Tror iofs bara att vi ska öva på att backa och så.

Inlagd igen

Hann bara vara ute i två(!) dagar innan det blev för mycket. För min sambo. Igår morse fick jag ett utbrott och började skrika och kasta saker. Han fick nog och körde in mig till psyk där de lade in mig.

Nu har jag jättedåligt samvete över att jag var så elak mot honom, det var ju inte meningen. Hoppas jag kommer ut/får permission till midsommar.

Rastlös

Sov bara tre timmar "inatt", mellan kl 08:00 och 11:00 ungefär. Trots alkohol, två Nitrazepam och två Imovane. Inte samtidigt såklart, i två omgångar med typ 5 timmar mellan.

Det känns lite konstigt att vara hemma igen. Ovant med alla krav. Igår träffade jag några vänner och idag har jag tvättat hela kvällen. Känner mig rastlös men vet inte vad jag ska göra av den nervösa energin så jag bara kedjeröker på balkongen. Sambon fick påminna mig om att äta tidigare ikväll. Inte bra.

Jag har försökt trappa ner på min Abilify men vet inte om det är någon bra idé. Vill ju inte bli manisk nu när depressionen äntligen har släppt lite grann. Får öka dosen igen imorgon. Nu ser min medicinlista ut såhär:

Morgon:

- Metamina, 15 mg

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 100 mg

- Voxra, 300 mg

12-tiden:

- Metamina, 15 mg 

16-tiden:

- Metamina, 10 mg

Kväll:

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 50 mg

Natt:

- Nitrazepam, 5 mg

Vid behov:

- Truxal, 25 mg

Vid sidan om detta tar jag runt 2-3 x 10 mg Sobril om dagen och en Imovane (7,5 mg) till natten. 

Ändå kan jag inte lugna ner mig jag kan inte sova ordentligt. Kanske håller jag på att bli manisk? Kanske fungerar inte Voxra heller för mig. Jag vill verkligen inte att det ska vara så för jag tycker ju att den har hjälpt mig och jag vill ha kvar den.

Då lägger jag hellre till Lamictal (vilket läkaren som skrev in mig föreslog som nästa åtgärd) även om det innebär fler mediciner. Hellre det än ECT.

Utskriven!

Jag vaknade klockan 07:45 efter en lång natt av tung sömn och sjuka drömmar. Troligtvis var det kombinationen av Nitrazepam och Truxal som orsakade detta.

Läkarmötet gick över all förväntan. Den här gången verkade läkaren lyssna på mig och jag fick behålla min sömnmedicin!

Läkaren: Behöver du Nitrazepam?

Jag: Ja.

Läkaren: Ok, då skriver jag ut recept på det.

Efter utskrivningen åkte vi förbi Apoteket för att hämta ut den och Voxran men recepten hade inte kommit in. 

Nu blir det således ett kvällsbesök till avdelningen för att hämta mediciner till helgen och en burk med multivitaminer som jag inte fick med mig.

Ny morgon

Igår var jag så arg och besviken att jag funderade på att skriva ut mig. Efter läkarmötet tyckte personalen att jag såg så ledsen ut att de inte ville släppa hem mig, trots att besöket hemma var det enda jag som sett fram emot sedan mötet.

Jag försökte förklara för dem att jag gjorde mig mer illa här än hemma och att det var ett dumt beslut om tanken var att förhindra att jag gjorde något dumt. Hemma skulle jag ju inte göra det eftersom jag inte vill riskera den frihet jag har.

De vägrade såklart att ändra sig och jag gick motvilligt med på att stanna kvar på avdelningen över kvällen och natten. Däremot kräktes jag flera gånger (något som jag berättat för personalen att jag gjort) och jag hade ingen extra tillsyn.

Läkarmötet

Nu har jag haft mitt efterlängtade läkarmöte. Det gick åt helvete. 

Resultatet?

- Jag kanske ska få Truxal.

- Jag kanske ska få högre dos Topimax.

- Jag står kvar på samma dos Sobril, alltså 5 (fem!) mg vid behov eftersom "högre doser inte ger bättre ångestlindring" enligt läkaren. 

Nähä? Varför tillverkas då t.ex Sobril i styrkor upp till 25 mg?

- Jag får ingen annan ångestlindring utom samtal med skötarna eftersom "ångesten går över inom en vecka" för att jag "bara har den för att jag har börjat ta Voxra". 

Jag har alltså haft ångest sedan jag var 13 år p.g.a en medicin som sattes in för mindre än två veckor sedan? Fantastiskt.

- Bara Nitrazepam till natten (inte 1-2 Imovane för insomning, den satte läkaren ut).

När jag kom ut från mötet var jag ledsen och låg. Det enda jag såg fram emot var att åka hem. Personalen bestämde då att det bästa för mig är att stanna på avdelningen hela kvällen. 

Nu vill jag bara gråta, slå, dö.

Utskrivning snart?

Pratade nyss med min kontaktperson som sa att läkarna funderar på att skriva ut mig snart. Konstigt, med tanke på att ingen har bedömt mig sedan jag skrevs in på Ettan för åtta dagar sedan. Jag antar att de har platsbrist men det känns riktigt jobbigt att veta att jag kanske inte får stanna så länge som jag behöver.

För jag mår ju nästan sämre nu än när jag kom in på Ettan. Jag tänker ju mycket klarare nu och mitt minne har blivit bättre men jag har fått betydligt starkare och mer konstant ångest. Dessutom har både tvångstankarna och matproblemen eskalerat sedan jag kom hit. Att jag inte får någon riktig behandling gör bara att känslan av hopplöshet växer och att hela situationen känns ännu värre än den är.

Hade jag fått ett läkarmöte i fredags eller igår så hade jag kanske redan hunnit känna av några förändringar och därmed sluppit gå runt och "samla på mig" fler och fler tankar och förslag att ta upp när jag väl får träffa läkaren. Nu vet jag inte om ett möte kommer att räcka. Läkare är ju inte direkt kända för att vilja göra många medicinändringar på en gång...

Jag känner mig långt ifrån stabil och tvivlar på att ett enstaka läkarmöte, oavsett hur efterlängtat det skulle vara, kommer att resultera i alla de medicinförändringar som jag skulle vilja få till stånd innan jag åker hem. Då måste jag ju börja förlita mig helt på öppenvården och 1-2 läkarbesök i månaden. 

Det kommer helt enkelt inte att fungera, jag behöver hjälp nu.

Morgon

Jag vaknar vid 07:00, trots att jag inte somnade förrän 02:30 och då först efter två Imovane och en Nitrazepam. Satt uppe och pratade med nattsköterskan ett tag, berättade att jag skadat mig och lyckades till sist somna.

Nu sitter jag och tar dagens första cigg i rökrutan utanför sjukhuset. Handleden ömmar från igår men det syns nästan inga blåmärken, den är bara svullen. 

Hoppas att idag blir en bättre dag, igår var mest ångest. Jag har inte gett upp hoppet om ett läkarsamtal men jag blir inte överraskad om de prioriterar bort mig idag också.

Självskadebeteende

Jag har både skadat mig och kräkts flera gånger idag. Orkade inte stå emot längre så jag slog underarmen/handleden mot handfatet på mitt rum. Imorgon kommer jag att ha blåmärken.

Jag köpte en hel rulltårta och åt upp halva, kräktes och gjorde sedan samma sak igen. Jag har fått både Nitrazepam och Imovane och pratat med min bästa vän i flera timmar men jag kan fortfarande inte sova...

Bortprioriterad

Jag fick inget läkarsamtal idag heller. Trots att det nu har gått en vecka sedan jag lades in. Trots att jag hittills bara haft ett samtal med en läkare som nu har slutat. Trots att tanken om att få träffa en läkare nu idag är det enda som gjort att jag har kunnat uthärda helgen.

När jag fick höra det brast någonting inom mig. Jag kände hur den där lilla lyktan med ljus som varit mitt sällskap i mörkret under helgen inte bara slocknade utan krossades i tusentals vassa bitar.

Jag kände plötsligt för att skada mig själv. Jag känner fortfarande för att göra det. Jag vet ju att det fungerar, att om man bara är tillräckligt destruktiv får man den hjälp man vill ha. Så sjuk är psykvården att den som skriker högst automatiskt får mest hjälp medan de som lider i tystnad på sin höjd får dela på de resurser som eventuellt blir över.

Eller så kan jag ju bli helt apatisk och passiv, sluta fungera så bra som jag ändå gör. Sluta äta och dricka, stanna kvar i sängen hela dagarna och bara stirra in i väggen. Sådant fungerar också även om det kanske inte är lika effektivt eller tillfredsställande.

En sak jag skulle kunna göra (och faktiskt överväger i mina svagare stunder) är att skada mig själv nu när jag är hemma. Däremot vill jag ju bli utskriven om ungefär en vecka, max två, och jag vill ju inte riskera att förlora mina privilegier (rökning, frigång, permissioner) innan dess.

Försöker stå emot impulsen att skära mig. Det är nästan lika svårt nu som det var för sex år sedan, innan jag slutade. Samtidigt som både tvångstankarna och tankarna om självskadandet eskalerat så har mattankarna också blivit mycket värre. 

Idag åt jag en bra frukost men knappt någon lunch (kokta morötter räknas ju knappast som riktig lunch). Nu är jag på McDonald's med fästmannen och äppelpajen som jag lät honom bjuda mig på ger mig ångest för att den känns så onödig.

Nu ska vi iaf åka hem i några timmar så att jag kan få gosa med djuren. Förhoppningsvis lättar ångesten för en liten stund då. Jag kommer även att ta Sobril innan jag åker tillbaka (en riktig dos) så att jag äntligen får lite riktig ångestlindring.

Min svarta diamant

Jag mår fysiskt illa. Det känns som att jag ska kräkas när som helst. Inte av matångest utan av en annan, lika bekant och lika brutalt oförlåtande ångest. Den sitter precis nedanför hjärtat, där det gör ont när man gråter. I hjärteroten. Roten till hjärtat, det är där jag är sjuk.

För mig är det precis där det sitter. Det där svarta som suger glädjen och livet ur tillvaron. Alla mörka känslor som en gång åt upp mig, psykiskt och fysiskt, och som fick mig att vilja förgöra både världen och mig själv. Allt självhat. All skuld och skam. Alla besvikelser, svek och krossade drömmar. All hopplöshet och all den ilska som en människa kan känna. En sorg större än någon klarar av att bära. 

"Min svarta diamant" brukade jag kalla den när jag var yngre. Den där platsen i hjärtat där varje besvikelse stannade kvar för alltid, där allt mitt glödande hat blev till den aska som med tiden gjorde mitt oskuldsfulla men svaga hjärta svart och hårdare än ben och stål. Varje svek gjorde mig starkare och varje brutet löfte dödade det vackra inom mig.

Det finns en plats som jag lämnade för länge sedan nu. Det var en borg jag byggde när jag stod naken framför fiendens armé. Mörkret var min vän då och det var där jag byggde min borg. Där kunde ingen nå mig och det var så jag ville ha det. 

Jag byggde min borg sten för sten för att skydda mig själv, och utan ljus kunde jag inte se att det jag egentligen skapade var ett fängelse. Jag ville ju bara fly från allt som skadat mig för jag blödde då och var för svag för att fortsätta slåss. 

När jag äntligen hade lyckats, när ingen längre kunde nå mig och jag inte heller dem, så insåg jag också att det inte alls var så jag ville leva. Det var inget liv. Jag bestämde mig för att jag skulle utmana ödet och mig själv igen, att börja springa och att aldrig se tillbaka. 

Jag begravde min svarta diamant längst inne i borgens hjärta istället för mitt eget och lämnade det fängelse jag byggt. Jag gjorde valet där och då att villigt slaktas i en strid för livet hellre än att vänta på döden i en tom och öde värld. Jag har aldrig ångrat mig och aldrig sett tillbaka.

Men jag inser nu att jag haft fel. Jag är fortfarande kvar där, ensam i mörkret. För jag lyckades aldrig lämna den där platsen då och jag kan aldrig göra det. Hur långt eller fort jag än springer så finns borgens väggar fortfarande runt omkring mig. 

Detta är den sorgligaste tanken jag någonsin haft och det är inte bara en tanke eller en saga. Det är verkligheten.

Jag kommer alltid att bära min svarta diamant som ett smycke vart jag än går. Den finns kvar i mitt hjärta och jag känner hur den hårdnar mer för varje dag. Det är jag glad för, för så länge som den gör det så vet jag att mitt hjärta fortfarande brinner, glöden finns därinne och hoppet är inte förlorat. 

Jag kan fortfarande vinna den här striden eller dö i kampen för ett liv i frihet. Jag gjorde mitt val för länge sedan.

Psykosavdelning

Jag blev inte utskriven. Istället hamnade jag på psykosavdelningen där i stort sett alla är kroniskt sjuka schizofrena i övre medelåldern. Här finns det fasta röktider som ska passas, uppskrivna på ett schema precis bredvid öppettiderna till matsalen.

Kvinnan som jag delar rum med är i 30-35-årsåldern men beter sig som en liten flicka och verkar ha någon form av, relativt lindrig, psykos. De andra patienterna hasar mest runt i varierande stadier av zombie-dimma, med ett fåtal undantag. Dessa undantag har jag dock knappt hälsat på än.

Det var bara jag och tre andra från avdelningen som fick komma hit till "Tvåan" som denna avdelning kallas (efter den våning i huset som den ligger på). Den gamla avdelningen var "Ettan", äldrepsyk är "Trean" och rättspsyk är "Fyran". 

Jag märker att jag är väldigt ledsen över att vår lilla grupp från Ettan nu har splittrats. Det känns som att det kom plötsligt trots att vi som kommit in de senaste veckorna visste från början att det var såhär det skulle bli. 

I vanliga fall lämnar ju folk avdelningen en och en och när man själv blir utskriven "trappar man ut" den andel tid man spenderar på avdelningen genom längre och längre permissioner. Man får gradvis lära sig hantera verkligheten och ändrade rutiner.

Nu blev det en stor omställning precis när jag började känna mig trygg på avdelningen, trots psykotiska människor som hörde röster och sa att de ville knivhugga hallucinerade människor. 

För första gången på mycket länge märker jag av min Aspergers. Det visar sig annars mest genom dålig ögonkontakt med okända läkare eller skötare när jag känner mig "utsatt", som när jag är ledsen. Det stör mig inte i stunden men det resulterar i att jag sällan minns hur personalen ser ut förrän jag träffat dem flera gånger. 

Däremot kan jag nu minnas en annan patients personnummer en vecka efter att jag sett hennes patientarmband i några sekunder så nu har min tidigare starka rädsla för att mitt minne var på väg att ruttna bort minskat något. 

Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det är Voxran som börjat få effekt och nu har lyft depressionen lite (med förbättrad hjärnfunktion som följd). Jag vill så gärna tro att det kan finnas en antidepressiv medicin som kan fungera även för mig.

Massutskrivning

Idag stängs vår avdelning ner och det blir massutskrivning (personalens ord). Jag är inte alls säker på att jag får stanna kvar efter läkarsamtalet men om jag får det så kommer jag att få byta avdelning. 

Om jag får stanna kvar blir det antingen äldrepsyk, rättspsyk eller beroendeenheten. Hoppas nästan på rättspsyk, mest för att de har en rökaltan och för att det ska vara den lugnaste avdelningen.

Jag sov riktigt bra inatt (fick 1,5 x 7,5 mg Imovane och 5 mg Nitrazepam) så nu är jag utvilad på riktigt för andra gången den här veckan. Sov från 00:00 till 07:45, helt perfekt. Åt en bra frukost också.

Just nu är jag bara riktigt nervös och har ångest inför en eventuell utskrivning. Om någon timme vet jag hur det blir men tiden går så otroligt långsamt just nu...

Medicin?

Jag pratade med en av sjuksköterskorna imorse och när hon fick höra hur lite jag sovit den senaste veckan (i snitt 4 timmar per natt) så blev hon oroad. Hon ansåg att jag fick för lite sömnmedicin och ville få läkarna att höja den (ev. lägga till en Imovane till min nuvarande Nitrazepam). 

Jag har ju tidigare varit lite sur på läkarna här i Umeå för att det tagit sådan tid att få medicinsk hjälp med framför allt sömnen. Samtidigt så kan jag nu förstå deras avvaktande attityd då jag nu vet att de inte haft tillgång till mina tidigare journaler. De har alltså inte kunnat kontrollera att allt som jag har sagt stämmer. 

Det enda läkarna här har vetat är att jag har ADHD (dels för att jag får Metamina utskrivet och dels för att jag hade en kopia på just ADHD-utredningen hemma). Resten av min historia hade jag ju faktiskt lika gärna kunnat hitta på bara för att få tag på narkotikaklassade mediciner. 

Det finns säkert de som gått betydligt längre än att göra tre besök på psykakuten och dra samma trovärdiga lögn varje gång om det betydde att de sedan fick stående recept på Sobril, Imovane, Nitrazepam och Stesolid. 

Men denna förklaring får ju läkarna i Sthlm att framstå som ännu sämre än jag tyckte att de var då. Där har man ju hela tiden haft tillgång till alla mina journaler och utredningar, även de somatisk-medicinska. 

Trots detta har man där (bortsett från den bra läkare jag hade under flera år) konsekvent valt att avstå från att ge mig - en vuxen människa - optimal behandling, både gällande depression, sömn och ångestlindring. Det valet har jag väldigt svårt att förstå.

Nu verkar det iaf som att jag äntligen kommer att kunna få åtminstone viss hjälp med dessa problem från psykiatrin här i Umeå. Det känns faktisk helt otroligt skönt. 

Ångest

Jag fick just reda på att jag har fått fri utgång i fyra timmar om dagen. Nu har jag ställt in möten och planer jag gjort för dagen i onödan...

Jag har även börjat få ångest på riktigt och för första gången på 10 år har jag inte haft någon vid behovs-medicin på två dagar. Det är både skrämmande och lite häftigt att jag klarat av det men nu har de satt in Sobril igen (bara 5 mg vid behov) som jag nu spottar ut och sparar istället för att vägra att ta. 

Om de tänker spela hard-ball så skulle de nog ha tänkt efter två gånger för de vet inte vem de spelar med. Jag har bestämt mig för att jag ska ha en bättre medicin och jag tänker inte ge mig innan jag fått den, kosta vad det kosta vill. Jag vet hur jag ska göra för att få min vilja igenom.

Det här är psyket och här får jag som jag vill. Det var här jag blev vuxen och det är här jag kan alla regler och lagar utantill. Skötarna och sjuksköterskorna är trevliga men de är ändå bara människor som tror att tigern de tar hand om kommer att vara lika charmig i djungeln som den varit i sin inhägnad. 

Det här är min djungel och de bestämmer inte här, även om de gärna får tro det.

Psyket

Jag har varit inlagd i några dagar nu. Om jag tänker efter så tror jag att det är tre dagar sedan jag blev inlagd, i tisdags. Jag glömmer hela tiden bort vilken dag det är och dagarna flyter ihop. Nu får jag gå ut och röka i sällskap med personal, första dygnet fick jag inte gå ut alls.

Natten till igår fick jag två Imovane att sova på. Jag sov bara 2,5 timmar innan jag vaknade men lyckades somna om och sov då 1,5 timme till. 

Inatt fick jag först Nitrazepam och när den inte fungerat efter 3 timmar fick jag en Imovane. Efter det somnade jag direkt och sov i 5 timmar i sträck, sedan vaknade jag men somnade om direkt och sov en timme till. 

Otroligt skönt med lite längre sammanhängande sömn efter 7 timmars orolig sömn uppdelat på två dygn (med flera uppvaknanden varje natt). Nu känner jag mig utvilad och relativt fit for fight igen, gällande sömnen iaf. :)

Idag blir det förhoppningsvis läkarmöte och jag har bett om att få tillgång till fri utgång inom hela sjukhusområdet, samt att diskutera medicineringen. Läkaren jag träffade när jag kom in här gillade inte benzo och ville att jag skulle trappa ut min Sobril. 

Tydligen hade hon därför ändrat min dagliga dosering till 3 x 5 mg, en dos som jag vet är totalt verkningslös. Jag har därför vägrat ta min Sobril sedan igår i ren protest och för att visa att jag inte vill ha benzo "bara för att", jag vill ha den för att det är medicin som hjälper mig.

Inlagd

Igår blev jag inlagd. Hade extra tillsyn fram till läkarmötet som jag hade nyss men nu är den borttagen. Läkaren ändrade även på min medicinering lite grann. Såhär ser den ut nu (5/6):

Morgon:

- Metamina, 15 mg

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 50 mg

- Voxra, 300 mg

- Sobril, 5 mg

12-tiden:

- Metamina, 15 mg

- Sobril, 5 mg

16-tiden:

- Metamina, 10 mg

- Sobril, 5 mg

Kväll:

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 50 mg

Natt:

- Imovane, 15 mg

Uppdatering, 6/6:

- Nitrazepam, 2,5 mg

- Imovane, 7,5 mg

Ätstörd igen

Jag skrev ju tidigare om att jag fått ett återfall i en av mina ätstörningar. Nu är det alltså officiellt, jag har fått bulimi igen. Det är inte officiellt såklart, men kriterierna för bulimia nervosa är uppfyllda nu. Nu känner jag mig inte alls sjuk men jag vet ju att det är för att jag jämför med hur det var när jag var yngre, typ 14-15 år.

Jag har inga planer på att berätta om det här för min psykolog eller för läkarna. Om jag vill bli frisk så blir jag det tids nog, det har jag blivit förut och då var jag betydligt sjukare och utan någon som helst insikt (jag tyckte att jag var fetare då än vad jag är idag trots att jag vägde 46 kg till mina 175 cm). Nu vill jag inte alls bli frisk, tvärtom.

Egentligen skulle jag nästan vilja bli ännu sjukare eftersom jag längtar efter att kunna känna någonting, vad som helst. Så känslolös känner jag mig just nu. Fast jag vet att det bara är depressionen som talar. Jag tror att det är därför jag hetsäter och kräks - då känner jag faktiskt något för en stund.

Jag hatar inte ens min kropp, inte på riktigt. Jag vet vad det innebär att hata sin kropp och att sådant kräver engagemang och motivation. Visst, jag tycker att jag är alldeles för fet och jag skulle vilja gå ner en hel del i vikt men jag har inte energi nog att bry mig tillräckligt mycket om den för att känna avsmak.

Ändå kräks jag nästan varje dag. Go figure.

Robotångest

Jag planerar att lämna min sambo. Det känns jobbigt, trots att det känns rätt. Det är så mycket som ska fixas, jag måste skaffa en ny lägenhet och dessutom kommer sambon nog att försöka hindra mig från att lämna honom. Jag har berättat att jag inte trivs i vårt förhållande så han vet att jag funderat på att lämna honom men inte att jag redan har bestämt mig.

Just nu orkar jag dock inte ta itu med själva lämnandet, jag har nämligen börjat må dåligt. Riktigt dåligt. Det är inte så att jag är ledsen eller har ångest, jag har bara inga känslor alls. Jag känner ingenting. Jag är som en robot som går omkring och existerar. Det blir svårt att motivera sig till att göra någonting. Minsta lilla grej blir ett projekt eftersom min inre motor verkar ha stannat helt.

Jag hade ett läkarmöte för några dagar sedan och läkaren blev så oroad att hon först ville lägga in mig för ECT-behandling men efter lite övertalning från min sida gick hon med på att jag fick komma tillbaka dagen efter för en ny bedömning.

Läkaren jag träffade dagen efter tyckte att jag kunde behandlas i öppenvården tills vidare och när jag föreslog Voxra tyckte han att det var en bra idé så han skrev ut den. Det här är fjärde dagen jag tar den och hittills har jag inte märkt någonting. Ingen effekt men inte heller några biverkningar eller insättningssymptom.

Det gör mig lite besviken, jag hade ju hoppats på någon liten effekt åtminstone, men om några dagar ska jag iaf få öka dosen och förhoppningsvis börjar jag känna av något då. Jag är däremot, förståeligt nog, lite skeptisk.

Inga antidepressiva medel någonsin haft någon positiv effekt på mig så Voxra är (bortsett från den nya medicinen Aurorix och ett andra försök med en hög dos Lamictal, som jag tog första gången när jag var 17 år och nydiagnosticerad) den enda antidepressiva medicinen som finns kvar för mig att testa.

SNRI-preparat har alltid gjort mig antingen hypoman (som Efexor när jag var 16 år) eller psykotisk (som Cymbalta när jag var 21 år och inlagd). SSRI-mediciner har ingen som helst effekt på mig, inte Mitrazapin heller.

Jag minns att Lamictal inte hjälpte nämnvärt trots att jag tog den precis som jag skulle i minst ett tre-fyra månader (mamma eller personalen på behandlingshemmet såg till att jag tog min medicin på den tiden) i en "normal" dos, även om den kanske inte var jättehög. Sedan slutade jag med både den och litium för att "jag var ju frisk". Alltså hypoman.

Jag hoppas ändå att Voxra kommer att hjälpa mig ur depressionen den här gången men om inte det hjälper så håller jag tummarna för Aurorix. Jag vill ju helst undvika ECT om jag kan.

Imorgon (idag) har jag ett psykologmöte men jag ska be om att få träffa en läkare också. Jag ska försöka få en starkare benzo så att jag orkar göra saker. Igår kunde jag inte ta mig upp ur sängen innan jag hade tagit 40 mg Metamina (dexamfetamin), 30 + 20 mg Sobril och 10 mg Stesolid samt druckit ett stort glas Bailey's.

Det kändes som att jag hade bly i hela kroppen och ett vakuum i huvudet. Jag orkade inte tänka och kunde knappt röra mig, det var som att vara riktigt, riktigt bakis - minus ångesten, huvudvärken, törsten och suget efter pizza. Jag kände inte alls igen känslan men det är nog någon form av psykosomatisk "ångest" eftersom benzon och Metaminan hjälpte.

Jag har för övrigt inte tagit benso på länge, bara Imovane till sömnen sedan i mars så jag har en Sobril på lager (har typ bara en Stesolid kvar, det var länge sedan jag fick det utskrivet). Just nu skulle jag däremot vilja ha något som verkar snabbare, längre och är mer "potent". Jag kan ju inte ligga och vänta halva dagen på att Sobrilen ska verka, dessutom känns det skumt att behöva knapra 5-6 tabletter varje gång.