Bortprioriterad

Jag fick inget läkarsamtal idag heller. Trots att det nu har gått en vecka sedan jag lades in. Trots att jag hittills bara haft ett samtal med en läkare som nu har slutat. Trots att tanken om att få träffa en läkare nu idag är det enda som gjort att jag har kunnat uthärda helgen.

När jag fick höra det brast någonting inom mig. Jag kände hur den där lilla lyktan med ljus som varit mitt sällskap i mörkret under helgen inte bara slocknade utan krossades i tusentals vassa bitar.

Jag kände plötsligt för att skada mig själv. Jag känner fortfarande för att göra det. Jag vet ju att det fungerar, att om man bara är tillräckligt destruktiv får man den hjälp man vill ha. Så sjuk är psykvården att den som skriker högst automatiskt får mest hjälp medan de som lider i tystnad på sin höjd får dela på de resurser som eventuellt blir över.

Eller så kan jag ju bli helt apatisk och passiv, sluta fungera så bra som jag ändå gör. Sluta äta och dricka, stanna kvar i sängen hela dagarna och bara stirra in i väggen. Sådant fungerar också även om det kanske inte är lika effektivt eller tillfredsställande.

En sak jag skulle kunna göra (och faktiskt överväger i mina svagare stunder) är att skada mig själv nu när jag är hemma. Däremot vill jag ju bli utskriven om ungefär en vecka, max två, och jag vill ju inte riskera att förlora mina privilegier (rökning, frigång, permissioner) innan dess.

Försöker stå emot impulsen att skära mig. Det är nästan lika svårt nu som det var för sex år sedan, innan jag slutade. Samtidigt som både tvångstankarna och tankarna om självskadandet eskalerat så har mattankarna också blivit mycket värre. 

Idag åt jag en bra frukost men knappt någon lunch (kokta morötter räknas ju knappast som riktig lunch). Nu är jag på McDonald's med fästmannen och äppelpajen som jag lät honom bjuda mig på ger mig ångest för att den känns så onödig.

Nu ska vi iaf åka hem i några timmar så att jag kan få gosa med djuren. Förhoppningsvis lättar ångesten för en liten stund då. Jag kommer även att ta Sobril innan jag åker tillbaka (en riktig dos) så att jag äntligen får lite riktig ångestlindring.