Psykosavdelning

Jag blev inte utskriven. Istället hamnade jag på psykosavdelningen där i stort sett alla är kroniskt sjuka schizofrena i övre medelåldern. Här finns det fasta röktider som ska passas, uppskrivna på ett schema precis bredvid öppettiderna till matsalen.

Kvinnan som jag delar rum med är i 30-35-årsåldern men beter sig som en liten flicka och verkar ha någon form av, relativt lindrig, psykos. De andra patienterna hasar mest runt i varierande stadier av zombie-dimma, med ett fåtal undantag. Dessa undantag har jag dock knappt hälsat på än.

Det var bara jag och tre andra från avdelningen som fick komma hit till "Tvåan" som denna avdelning kallas (efter den våning i huset som den ligger på). Den gamla avdelningen var "Ettan", äldrepsyk är "Trean" och rättspsyk är "Fyran". 

Jag märker att jag är väldigt ledsen över att vår lilla grupp från Ettan nu har splittrats. Det känns som att det kom plötsligt trots att vi som kommit in de senaste veckorna visste från början att det var såhär det skulle bli. 

I vanliga fall lämnar ju folk avdelningen en och en och när man själv blir utskriven "trappar man ut" den andel tid man spenderar på avdelningen genom längre och längre permissioner. Man får gradvis lära sig hantera verkligheten och ändrade rutiner.

Nu blev det en stor omställning precis när jag började känna mig trygg på avdelningen, trots psykotiska människor som hörde röster och sa att de ville knivhugga hallucinerade människor. 

För första gången på mycket länge märker jag av min Aspergers. Det visar sig annars mest genom dålig ögonkontakt med okända läkare eller skötare när jag känner mig "utsatt", som när jag är ledsen. Det stör mig inte i stunden men det resulterar i att jag sällan minns hur personalen ser ut förrän jag träffat dem flera gånger. 

Däremot kan jag nu minnas en annan patients personnummer en vecka efter att jag sett hennes patientarmband i några sekunder så nu har min tidigare starka rädsla för att mitt minne var på väg att ruttna bort minskat något. 

Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det är Voxran som börjat få effekt och nu har lyft depressionen lite (med förbättrad hjärnfunktion som följd). Jag vill så gärna tro att det kan finnas en antidepressiv medicin som kan fungera även för mig.