Min svarta diamant

Jag mår fysiskt illa. Det känns som att jag ska kräkas när som helst. Inte av matångest utan av en annan, lika bekant och lika brutalt oförlåtande ångest. Den sitter precis nedanför hjärtat, där det gör ont när man gråter. I hjärteroten. Roten till hjärtat, det är där jag är sjuk.

För mig är det precis där det sitter. Det där svarta som suger glädjen och livet ur tillvaron. Alla mörka känslor som en gång åt upp mig, psykiskt och fysiskt, och som fick mig att vilja förgöra både världen och mig själv. Allt självhat. All skuld och skam. Alla besvikelser, svek och krossade drömmar. All hopplöshet och all den ilska som en människa kan känna. En sorg större än någon klarar av att bära. 

"Min svarta diamant" brukade jag kalla den när jag var yngre. Den där platsen i hjärtat där varje besvikelse stannade kvar för alltid, där allt mitt glödande hat blev till den aska som med tiden gjorde mitt oskuldsfulla men svaga hjärta svart och hårdare än ben och stål. Varje svek gjorde mig starkare och varje brutet löfte dödade det vackra inom mig.

Det finns en plats som jag lämnade för länge sedan nu. Det var en borg jag byggde när jag stod naken framför fiendens armé. Mörkret var min vän då och det var där jag byggde min borg. Där kunde ingen nå mig och det var så jag ville ha det. 

Jag byggde min borg sten för sten för att skydda mig själv, och utan ljus kunde jag inte se att det jag egentligen skapade var ett fängelse. Jag ville ju bara fly från allt som skadat mig för jag blödde då och var för svag för att fortsätta slåss. 

När jag äntligen hade lyckats, när ingen längre kunde nå mig och jag inte heller dem, så insåg jag också att det inte alls var så jag ville leva. Det var inget liv. Jag bestämde mig för att jag skulle utmana ödet och mig själv igen, att börja springa och att aldrig se tillbaka. 

Jag begravde min svarta diamant längst inne i borgens hjärta istället för mitt eget och lämnade det fängelse jag byggt. Jag gjorde valet där och då att villigt slaktas i en strid för livet hellre än att vänta på döden i en tom och öde värld. Jag har aldrig ångrat mig och aldrig sett tillbaka.

Men jag inser nu att jag haft fel. Jag är fortfarande kvar där, ensam i mörkret. För jag lyckades aldrig lämna den där platsen då och jag kan aldrig göra det. Hur långt eller fort jag än springer så finns borgens väggar fortfarande runt omkring mig. 

Detta är den sorgligaste tanken jag någonsin haft och det är inte bara en tanke eller en saga. Det är verkligheten.

Jag kommer alltid att bära min svarta diamant som ett smycke vart jag än går. Den finns kvar i mitt hjärta och jag känner hur den hårdnar mer för varje dag. Det är jag glad för, för så länge som den gör det så vet jag att mitt hjärta fortfarande brinner, glöden finns därinne och hoppet är inte förlorat. 

Jag kan fortfarande vinna den här striden eller dö i kampen för ett liv i frihet. Jag gjorde mitt val för länge sedan.