Pengar på försäkringen

Fick just ett brev från försäkringsbolaget med beskedet att de kommer att börja utreda hur stor ersättning jag har rätt till (p.g.a medicinsk invaliditet). Det kan bli runt tiotusen eller så kan det bli flera hundratusen kronor.

Jag är bara väldigt glad över att jag kommer att få någon sorts ersättning för den tid som jag "hamnat efter" i livet. Att jag får en chans att komma ikapp, då andra i min ålder som kunnat slutföra gymnasiet i normal ålder också har kunnat jobba och tjäna pengar sedan de var 19 år.

Jag började läsa första året på gymnasiet när jag var 19 år. Året innan hade jag läst in kärnämnena från både åttan och nian. Nu har det gått ca 5 år sedan jag började mina gymnasiestudier och jag har fortfarande drygt en termin, kanske två, kvar tills jag har min examen.

Jag har MVG/A i de flesta ämnena (jag har även fotografiskt minne och en IQ på 129-137) så jag är inte dum på något sätt. Jag lär mig ovanligt snabbt. Det är min sjukdom och mina funktionshinder som hindrar mig från att klara av skolan inom den normala tidsramen och i en vanlig klass.

Visst kan jag pressa mig själv, det har jag provat och kortsiktigt sett har det funkat. Jag har blivit färdig med ett moment eller en kurs i tid/innan alla andra och gjort mer än vad som krävts för högsta betyg. Men det har nästan alltid slutat med inläggning eller iaf sjukskrivning i minst en halv termin och minskad mental förmåga lika lång tid efteråt.

Jag är "av" eller "på" - det är bara så. Nu har jag hittat ett mellanläge, som enligt mig ligger för nära "av" men som iaf funkar någorlunda.

Man kan jämföra med en defekt bil. Andra människor kan växla upp och ner hur de vill men ligger generellt mellan tvåan och fyran, beroende på vad som krävs av dem. Mitt nuläge är som att alltid ha i ettan eller tvåans växel ungefär, vilket ju är bättre än att stå helt still. Man rör sig hela tiden framåt, även om det inte går fort. Jag skulle ju föredra att alltid ligga på typ fyran men sedan kunna växla upp och ner beroende på situationen.

Nu vet jag ju att min växellåda glappar så jag vet att ligger jag på fyran för länge hoppar femman i och då har jag ingen kontroll över bilen längre, bromsarna slutar funka och det slutar med att jag krockar och blir av med körkortet.

Det bästa vore nog om jag fick medicin och hjälp så att jag kan ligga runt trean, då skulle jag kunna känna mig relativt säker på att allt går framåt utan att slå över.

Nu ska jag börja skriva på brevet till försäkringsbolaget. De vill att jag ska beskriva mina problem med egna ord och sedan kommer de även att begära utdrag ur mina journaler.

Utbrott

Nu ikväll när jag och sambon skulle titta på film råkade jag nästan mosa hunden som plötsligt hoppat upp i soffan när jag skulle sätta mig. Jag förväntade mig att hunden, som ju var fullt vaken och kapabel att flytta på sig, skulle märka att jag satte mig och hoppa undan. Ingen stor grej, tyckte jag.

Min sambo knuffade bort hunden och blev irriterad på mig eftersom jag valde att inte släppa skålen med glass som jag höll i och kasta mig åt sidan (jag var ju redan "i luften" när jag upptäckte hunden). Då brast det för mig och jag fick världens raserianfall från ingenstans.

Jag kastade mig upp ur soffan och skrek att det måste vara något allvarligt fel i huvudet på honom, slängde glassen och ett äpple(?) i golvet, välte stolar på vägen ut i hallen och kände att jag måste bara komma UT, nu.

Sambon följde efter och tog tag i mig, han sa till mig att lugna ner mig och då blev jag helt hysterisk och gallskrek att han skulle släppa mig. Slängde på mig kläderna och öppnade dörren till trapphuset där grannarna hade samlas. De frågade frågade om allt var ok, att ingen blev misshandlad. Jag lugnade dem och de gick in igen.

Jag gick ut och tände en cigarett. Först då insåg jag hur jag hade överreagerat och började lugna ner mig men adrenalinet fortsatte att pumpa i flera minuter. Jag tog en cigg till och sedan gick jag in igen.

När jag kom in hade sambon städat upp efter mig, plockat upp det mosade äpplet, ställt in glassen i frysen och pausat filmen. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag inte visste vad som flugit i mig. Han sa också förlåt, att han visste att han inte borde hållit i mig när jag faktiskt hade försökte ta mig ifrån situationen.

Han frågade om jag hade tagit min medicin, en fråga som jag brukar uppfatta som provocerande när jag blivit arg för något men som nu fick mig att tänka efter. Jo, det hade jag ju. Vilket inte alls är bra när man tänker efter.

Det är ju just sådana här utbrott som jag brukar kunna få när jag håller på att bli hypoman/manisk (är väldigt lugn och sansad och mer passivt aggressiv, i vanliga fall) så det är inte alls likt mig att bara "explodera" för småsaker sådär. Det känns lite läskigt eftersom jag faktiskt tänkt lite på det nu i några dagar, att jag märkt vissa tecken på att jag kan vara på väg in i en sådan period.

De senaste veckorna har jag inte behövt sova lika mycket som innan. Jag har tyckt att det varit skönt eftersom jag sov 10-13 timmar per natt innan dess och för att jag haft så svårt att somna på kvällarna. Då har det varit skönt att ändå kunna ta sig upp på morgonen/förmiddagen.

Jag har spenderat massor av pengar på allt möjligt. Inte bara shoppande men det är främst det som är annorlunda från innan (vi har levt på en strikt budget i flera månader men den senaste veckan har jag shoppat gardiner, tavlor och kläder för sammanlagt flera tusen).

Jag känner att jag måste läsa/skriva något hela tiden. Det är ett ganska säkert tecken för just mig, även om det kanske inte är ett typiskt symptom. Jag måste ha något att göra hela tiden men det får inte vara för "lätt" för då blir jag uttråkad och är det för ansträngande mentalt tappar jag fokus.

Samtidigt så är jag inte intresserad av sådant som brukar intressera mig, jag är trött och känner mig nästan utmattad även om jag har sovit hela natten. Jag orkar inte göra fysiskt krävande saker eller ta mig an några "större" projekt. Mina vanliga intressen lockar inte som de brukar och jag känner mig inte glad eller sugen på att göra något.

Funderar på om det kan vara en blandepisod på gång. Ska ringa psyk imorgon, fick en påminnelse imorse om en tid som jag avbokade för flera veckor sedan och måste kolla så att de inte tror att jag ska komma då. Men ska höra efter när jag ändå ringer om jag kan få träffa någon nästa vecka eller iaf höja dosen på Abilify.

Lite om mig

Vem är då jag som skriver här? Och varför kan jag inte bara skriva om hur jag mår i min "vanlig", icke-anonyma blogg (för jag har såklart en sådan också)?

Jag tänker ju som sagt inte lämna ut några detaljer men jag kan iaf berätta att jag är en ung vuxen kvinna. Eller tjej om man så vill. Jag är under 25 år iaf. Och jag har en sambo.

Jag har spenderat halva mitt liv inom psykiatrin, på behandlingshem, i jourhem och på vårdavdelningar och genomgått alla sorters utredningar. För sju år sedan fick jag diagnosen Bipolär sjukdom, typ I, och två år senare även diagnoserna ADHD, blandad typ, och Aspergers syndrom.

Läkarna har dock börjat prata om att jag nog snarare är schizoaffektiv än bipolär med tanke på hur mycket psykotiska symptom jag har haft och att jag har upplevt några av dem även i mitt normala stämningsläge. Jag har dessutom ofta kvar många sådana symptom betydligt längre än man "ska" om man bara är manisk eller deprimerad.

Det gör ju inte så stor skillnad rent praktiskt, det är mer en klassificeringsfråga som inte kommer att påverka min behandling särskilt mycket.

Innan jag fick mina neuropsykiatriska diagnoser stod det i min journal att jag hade antisocial, narcissistisk, borderline, passiv-aggressiv och histrionisk personlighetsstörning. Samt generellt ångestsyndrom. Det är sådant man inte vill att t.ex en blivande arbetsgivare ska få reda på.

I yngre tonåren fick jag min första djupa depression, ätstörningar och panikångest med agorafobi (det var så mitt dåliga mående började). Jag utvecklade även ett allvarligt självskadebeteende, skar och brände mig uppemot 50 gånger/dag. Det slutade jag med över en natt för snart fem år sedan och jag har aldrig fallit tillbaka i det även om mina armar, där varje centimeter är fylld med ärr, är en ständig påminnelse.

Som sagt så är jag idag en "lyckad" person och jag känner mig ofta väldigt lycklig. Jag har nästan alltid kraft nog att jobba för att nå mina mål. Jag HAR mål i livet, bara en sådan sak!

Men även nu har jag självklart dåliga dagar (som alla andra) och ibland utvecklas de dagarna till dåliga veckor, då och då även till längre perioder. Nu var det nog iaf 1,5 år sedan jag vårdades inom slutenvården sist men för bara 2-3 år sedan var jag inlagd med bara några veckors uppehåll under ett halvårs tid.

Det senaste året har jag verkligen fokuserat på att hålla mig frisk, att hålla de få fasta rutiner jag har och att se till att verkligen ta mina mediciner varje dag (Abilify, Truxal och Topimax). Jag har fått körkortstillstånd och vill verkligen inte fucka upp det, det dras nämligen in direkt om jag skulle bli inlagd för mani innan juni i år.

Ikväll ska jag och min sambo ut och festa, något vi inte gör så ofta (då vi är rätt fattiga just nu) och det ska bli kul även om jag är lite trött just nu. Jag får väl ta lite extra ADHD-medicin helt enkelt, då brukar jag kunna hålla mig vaken iaf.

En anonym blogg

Jag som skriver den här bloggen är vad man skulle kunna kalla "en offentlig person". Jag har flera psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser som jag påverkas av varje dag och det är mitt liv med dessa som jag tänker skriva om här.

Jag har en position som skulle kunna påverkas om allt det jag planerar att skriva om här kom ut så därför väljer jag att vara anonym.

Kalla mig bara Fröken Fenix.

Varför då skriva över huvudtaget? För att jag känner att jag måste. Jag vill minnas vad jag gått igenom, jag vill att det ska finnas dokumenterat och jag vill dela med mig till andra som kanske befinner sig i samma situation.