Utbrott

Nu ikväll när jag och sambon skulle titta på film råkade jag nästan mosa hunden som plötsligt hoppat upp i soffan när jag skulle sätta mig. Jag förväntade mig att hunden, som ju var fullt vaken och kapabel att flytta på sig, skulle märka att jag satte mig och hoppa undan. Ingen stor grej, tyckte jag.

Min sambo knuffade bort hunden och blev irriterad på mig eftersom jag valde att inte släppa skålen med glass som jag höll i och kasta mig åt sidan (jag var ju redan "i luften" när jag upptäckte hunden). Då brast det för mig och jag fick världens raserianfall från ingenstans.

Jag kastade mig upp ur soffan och skrek att det måste vara något allvarligt fel i huvudet på honom, slängde glassen och ett äpple(?) i golvet, välte stolar på vägen ut i hallen och kände att jag måste bara komma UT, nu.

Sambon följde efter och tog tag i mig, han sa till mig att lugna ner mig och då blev jag helt hysterisk och gallskrek att han skulle släppa mig. Slängde på mig kläderna och öppnade dörren till trapphuset där grannarna hade samlas. De frågade frågade om allt var ok, att ingen blev misshandlad. Jag lugnade dem och de gick in igen.

Jag gick ut och tände en cigarett. Först då insåg jag hur jag hade överreagerat och började lugna ner mig men adrenalinet fortsatte att pumpa i flera minuter. Jag tog en cigg till och sedan gick jag in igen.

När jag kom in hade sambon städat upp efter mig, plockat upp det mosade äpplet, ställt in glassen i frysen och pausat filmen. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag inte visste vad som flugit i mig. Han sa också förlåt, att han visste att han inte borde hållit i mig när jag faktiskt hade försökte ta mig ifrån situationen.

Han frågade om jag hade tagit min medicin, en fråga som jag brukar uppfatta som provocerande när jag blivit arg för något men som nu fick mig att tänka efter. Jo, det hade jag ju. Vilket inte alls är bra när man tänker efter.

Det är ju just sådana här utbrott som jag brukar kunna få när jag håller på att bli hypoman/manisk (är väldigt lugn och sansad och mer passivt aggressiv, i vanliga fall) så det är inte alls likt mig att bara "explodera" för småsaker sådär. Det känns lite läskigt eftersom jag faktiskt tänkt lite på det nu i några dagar, att jag märkt vissa tecken på att jag kan vara på väg in i en sådan period.

De senaste veckorna har jag inte behövt sova lika mycket som innan. Jag har tyckt att det varit skönt eftersom jag sov 10-13 timmar per natt innan dess och för att jag haft så svårt att somna på kvällarna. Då har det varit skönt att ändå kunna ta sig upp på morgonen/förmiddagen.

Jag har spenderat massor av pengar på allt möjligt. Inte bara shoppande men det är främst det som är annorlunda från innan (vi har levt på en strikt budget i flera månader men den senaste veckan har jag shoppat gardiner, tavlor och kläder för sammanlagt flera tusen).

Jag känner att jag måste läsa/skriva något hela tiden. Det är ett ganska säkert tecken för just mig, även om det kanske inte är ett typiskt symptom. Jag måste ha något att göra hela tiden men det får inte vara för "lätt" för då blir jag uttråkad och är det för ansträngande mentalt tappar jag fokus.

Samtidigt så är jag inte intresserad av sådant som brukar intressera mig, jag är trött och känner mig nästan utmattad även om jag har sovit hela natten. Jag orkar inte göra fysiskt krävande saker eller ta mig an några "större" projekt. Mina vanliga intressen lockar inte som de brukar och jag känner mig inte glad eller sugen på att göra något.

Funderar på om det kan vara en blandepisod på gång. Ska ringa psyk imorgon, fick en påminnelse imorse om en tid som jag avbokade för flera veckor sedan och måste kolla så att de inte tror att jag ska komma då. Men ska höra efter när jag ändå ringer om jag kan få träffa någon nästa vecka eller iaf höja dosen på Abilify.