Sömnlös igen

Eftersom jag inte sov något natten till idag så gick jag och lade mig redan vid kl 21 nu ikväll. Jag har hittills tagit två Sobril (10 mg), en Propavan och två Imovane (7,5 mg) utan att det gjort mig mer än lite fumlig och ostadig.

Känner mig knappt trött längre och det känns inte som att jag kommer att somna inom de närmaste timmarna iaf. Förhoppningsvis har jag fel.

Imorgon har jag ett möte med en läkare på psyket kl 10. Jag måste få något bättre art sova på då, jag måste!

Ätstörd

Kollade just igenom kriterierna för olika ätstörningar och insåg att jag har ju faktiskt en ätstörning, Ätstörning UNS (typ 3 och 4) just nu. Och om jag fortsätter som jag har gjort den senaste tiden i en månad till så har jag fått återfall i bulimi. Inte så kul.

Det dämpar ångesten iaf. Jag har alltid varit bra på att kräkas. Och det ger mig kontroll över mina känslor för en stund och det är något jag behöver just nu mer än något annat.

Jag äter inga gigantiska mängder mat sådär som man hör att vissa gör, jag vill ju kunna få upp allt igen. Men jag kan äta t.ex en hel Ben&Jerry's (mest för att det inte ska finnas något kvar till senare) och det skulle jag ju inte göra annars.

Eller ett helt paket kakor. I vanliga fall tar man ju bara några stycken men när man vet att man ska kräkas är det nästan bättre att äta mer, det går faktiskt mycket lättare då.

Men jag hatar inte min kropp nu. Är jag nöjd? Inte helt men jag blir inte äcklad som jag blev när jag var yngre och anorektiker. Då hade jag hatat den kropp jag har idag.

Nu är det ångestdämpningen jag är ute efter. Lugnet med stort L. Som flera Xanor 2 mg och några Imovane fast med en mental klarhet som inga benzos kan ge en.

Andas, bara andas

Det är så mycket som händer runt mig just nu. Jag kan inte ens berätta allt här i bloggen, trots att den är anonym.

Jag har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska komma ur. Det kan förändra hela mitt liv och ändå kan jag inte berätta om det för någon. Det plågar mig.

Min bästa vän är inlagd och ska opereras imorgon. Riskerna är stora men hon blir nog bra, det är vad jag måste tro och hoppas på.

Jag kan inte sova och jag mår inte helt bra. Imorgon eller på onsdag ska jag på ett möte med en läkare som kommer att gå igenom mina mediciner och förhoppningsvis ändra dem.

Nu ska jag försöka sova lite men om det inte funkar kommer jag nog tillbaka och skriver lite mer.

Insomnia

Jag kommer inte att kunna somna inatt, jag känner det redan nu. Jag har tagit två Imovane och två Sobril men jag känner ingenting, jag är inte det minsta trött.

Har även känt hypomanin ligga där i bakgrunden och smyga på mig hela dagen också så jag misstänker att det kan vara den som är orsaken till sömnbristen. Känner nämligen också att jag helst vill göra en massa grejer, skriva, skapa... Sådant som man inte ska göra på natten när man ska försöka sova.

Funderar på att ringa jouren. Igen. Det här funkar ju inte! Jag behöver Nitrazepam. Om nu ens det hjälper...

Viktras och medicinönskemål

Har lyckats gå ner 2 kg på mindre än två veckor. Alltid något. Känner mig inte hungrig så det har ju inte varit svårt, det har bara hänt av sig själv. Älskar mina Topimax. <3

Sambon är orolig för mig. Han tror, och jag är benägen att hålla med, att jag kan ha ett blandat skov med snabba svängningar (d.v.s att jag går från att vara hypoman/manisk till att bli lätt till måttligt deprimerad varannan dag eller flera gånger om dagen). Det skulle förklara mina symptom ganska bra, speciellt de plötsliga vredesutbrotten och gråtattackerna.

Jag tror att jag skulle må bra av att lägga till en annan stabiliserande/antipsykotisk medicin (kanske Zeldox eller något) eftersom en högre dos Abilify inte fungerar och Seroquel gör mig trött, seg och tjock. Men jag känner ändå att jag behöver något som kan få mig att bli lite mer stabil.

Sedan skulle jag behöva mer, eller snarare bättre, sömnmedicin än vad jag har idag. Både Sobril och Imovane gör mig mjuk i huvudet och tar bort ångesten och de jobbiga tankarna. Är jag trött redan innan kan jag sova på dem men nu blir jag ju inte trött. Alls.

Jag blir inte trött innan klockan är 7-8 på morgonen och jag kan ju inte vänta tills dess med att sova. Det har jag gjort nu i två-tre dagar men sedan har jag ändå vaknat vid kl 11-12 och det håller ju inte i längden, särskilt inte när jag ska börja skolan.

Den tredje medicinändringen jag skulle få till är ett tillägg av en antidepressiv medicin, den enda jag aldrig prövat: Voxra. Varken SSRI eller SNRI fungerar för mig. Voxra ska ha den minsta risken för överslag i mani och dessutom vara mycket effektiv även mot bipolära depressioner.

Just nu är detta min stående medicinering (utöver detta tar jag Sobril och ibland Stesolid vid behov):

Morgon:
1 x 5 mg Abilify
2 x 50 mg Topimax
3 x 5 mg Metamina

Dag:
3 x 5 mg Metamina

Kväll:1 x 5 mg Abilify
2 x 50 mg Topimax
2 x Metamina (senast kl 18)

Natt:
2 x 7,5 mg Imovane
1-2 x 10 mg Sobril

Jämfört med vad jag tagit tidigare och vilka mängder medicin jag tog som tonåring är detta ingenting, så jag ser inga problem med att lägga till ytterligare 2-3 preparat till listan.

Labil. Igen.

Kan inte sova. Igen. Det här är andra natten i rad som jag ser morgonljuset börja smyga sig fram innan sömnen fört mig bort.

Fick ännu ett psykutbrott igår kväll, det var läskigt hur arg jag blev för ingenting. Ringde jouren, ska åka in nu på morgonen. Uppdaterar senare.

Längtan och sömnbrist

Det ska bli så skönt att äntligen få en kontinuerlig kontakt inom psykiatrin igen. Det känns lite jobbigt att erkänna men jag har faktiskt känt mig lite utelämnad sedan jag lämnade specialistenheten i Stockholm i höstas. Förhoppningsvis är det bara några veckor kvar nu och jag går här hemma och väntar.

Jag kan inte sova, trots två 7,5 mg Imovane. Nu har jag tagit en 10 mg Stilnoct också så nu ska jag verkligen försöka få några timmars sömn innan jag måste upp igen. Har ett möte kl 14 imorgon och måste upp igen vid 11-12.

Biverkningar

Jag vaknade imorse och hade ont i njurarna. Trodde först att det var mensvärk men kom sedan ihåg att jag hade mens för en vecka sedan. Jag är alltid väldigt dålig på att dricka tillräckligt mycket vätska och min ena medcin Topimax kan ju bl.a öka kristallbildningen i urinen (och även orsaka njursten i längden) om man dricker dåligt så jag drack snabbt nästan en liter vatten och väntade en kvart, sedan gick det över.

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att dricka mer, ska börja ta ett helt glas vatten varje gång jag tar min medicin tänkte jag. Det enda jag brukar dricka på en vanlig dag är två eller tre koppar kaffe med mjölk och sedan ett glas kolsyrat vatten eller lightläsk och det är ju alldeles för lite. Nej, skärpning!

Vägde mig igår kväll och såg att jag har gått ner ett kg sedan jag höjde dosen på Topimax, trots att jag mest har ätit skräpmat. Känns skönt men jag tänker ändå börja äta nyttigare och röra på mig mer, jag vet ju att jag brukar må bättre (rent fysiskt) då.

Stolt

Jag tog mig igenom hela natten utan att skada mig själv! Inte en skråma. :)

Kom just hem efter tre timmar på psykakuten. Jag fick både beröm för mitt "mogna" sätt att hantera situationen och höjd dos Imovane (har nu dubbla rekommenderade maxdosen). De flyttade även fram mig i kön till psykiatriska mottagningen, PM. I vanliga fall får man vänta i flera månader men jag kanske bara behöver vänta i två-tre veckor om jag har tur.

På PM ska de bl.a utreda om jag är schizoaffektiv, jag kommer att få regelbundna psykologsamtal, ny antidepressiv medicin och min fästman ska få gå på anhörigutbildning. Det känns jättebra att veta att det börjar hända saker nu, att allt inte bara står still.

Psykakuten

Jag har haft kontakt med psykiatriska jouren flera gånger nu under kvällen och natten p.g.a mina självskadetankar. Psykakuten öppnar först kl 7 men då får jag komma in och träffa en läkare direkt. De sa att om jag verkligen inte kan stå ut till dess så kan de beställa en sjukresa åt mig till somatiska akutmottagningen, men då kommer jag antagligen ändå få vänta i flera timmar så då väntar jag hellre.

Ingen sömn heller ännu, trots Stilnoct, Imovane och ännu fler Sobril. Nu ska jag börja ta ADHD-meds istället och sätta på lite kaffe så att jag åtminstone slipper komma dit som en halvdöd zombie. Ska ta bussen vid vid 06:30 så jag ska väl börja göra mig i ordning för att åka redan vid 6-tiden.

The Devil in me

Jag sitter fast. Just nu sitter jag invirad i ett täcke och försöker att inte gråta. Jag är rädd för att gå ut och röka för på min axel sitter djävulen och skriker att jag ska hoppa från balkongen. Jag är rädd för att äta för går jag in i köket viskar han genast att Globalknivarna är lika vassa som mina förr så älskade rakblad.

En vän till en vän försökte ta livet av sig igår men misslyckades såklart eftersom hon är ett Borderline-fall utan några som helst skills eller förmåga till planering. Nu är min vän, som redan mådde jävligt dåligt, på väg till henne och mitt tonårsjag gråter förtvivlat eftersom jag ju vet - och egentligen alltid har vetat - att just detta är allt som krävs för att få närhet och kärlek. Att skada sig själv.

Jag behöver någon som förstår det här, någon som kan ge mig det där jag behöver, men jag vill inte behöva ge efter för de våldsamma och självdestruktiva impulserna. Jag vill inte belasta mina vänner som ju redan har det jobbigt nog som det är - jag är inte så självisk längre, jag har vuxit upp.

Det plågar mig att se hur andra (vuxna!) fortfarande utnyttjar samma knep som jag använde hela min tonårstid åt att fullända och framför allt att se hur väl de fortfarande fungerar. Jag klandrar inte dem som bryr sig, det hade jag säkert också gjort i deras sits, men det är bara så tragiskt alltihop och jag vet inte hur länge jag kan hålla uppe min fasad om att "allt är ok" och att jag inte bryr mig. För det gör jag ju och jag känner fortfarande djävulens tunga, stinkande andetag i nacken trots tre Sobril, en Imovane, två Stesolid och mängder av antipsykotisk och ADHD-medicin.

Jag behöver också trygghet och trots att jag självklart skulle kunna, och lyckas, så vill jag inte behöva hänga mig för att få den. Jag vill ju verkligen inte dö men just nu mår jag otroligt jävla dåligt och ja, jag vill skada mig själv. Allvarligt.

Ätstörningar och "återfall"

Fick ett återfall i ätstörningsbeteendet igår av någon anledning, var väl stressad och kände mig tjock (vilket jag brukar göra när jag mår dåligt). Åt en halvliter vispgrädde och kräktes upp det igen. Det var säkert ett år sedan sist så det kändes väldigt konstigt och jag fick lite ångest efteråt. Tog några Sobril, Imovane och en Stesolid och sedan kändes det mer ok.

Annars har jag mått mer stabilt de senaste dagarna. Har ökat min dos av Topimax nu, utan att prata med läkarna, eftersom en av biverkningarna är viktnedgång. Nu tar jag 200 mg om dagen, vilket jag tog förra året och jag kommer ihåg att jag mådde rätt bra när jag tog det och inte hade några andra jobbiga biverkningar utom lite muskelstelhet då och då men det känner jag att jag kan leva med.

Uppföljning

Idag var jag på återbesök/uppföljning på öppenvården. De ville se om doshöjningen hade hjälpt mig och om jag börjat må bättre sedan jag var här senast, i onsdags. Jag såg fram emot samtalet då jag gillade min läkare förra gången jag träffade honom, han verkade både sympatisk och rätt kompetent. Överläkaren har jag däremot ingen uppfattning om, honom träffade jag ju aldrig.

Jag tycker själv att jag börjat må något bättre nu och att jag är lite mer stabil i humöret, däremot känner jag mig fortfarande betydligt lägre än vanligt och jag kan fortfarande inte sova som jag ska på nätterna. Nu har jag ju iofs inte kunnat göra det på flera år men just nu är det mer akut än det brukar vara.

Först fick jag sitta och vänta i mer än tjugo minuter på att få komma in och träffa läkaren. Det hade väl varit ok om inte Jimmy, som skjutsat mig dit, samtidigt satt nere i entrén och väntade på mig (och om inte parkeringen kostade 20 kr i timmen) eftersom jag ändå har frikort. Nu ringde jag honom och bad honom flytta på bilen så no harm done.

Själva mötet gick rätt bra tyckte jag, iaf i början. Läkaren lyssnade verkligen på mig när jag berättade hur jag mådde. Han frågade vilka sömnmediciner som fungerat för mig tidigare och jag nämnde Nitrazepam men påpekade också att Imovane oftast brukar fungera utmärkt för mig när jag mår bra. Läkaren gick, återigen, ut för att prata med överläkaren. När han kom tillbaka meddelade han att jag inte skulle få några nya mediciner utan att vi skulle "köra på" med det jag har nu.

Det mest irriterande i den här situationen är att jag redan har "kört på" med den nya dosen av Abilify så länge som jag borde för att se en effekt på sömnen (om den skulle ha påverkats av den ändrade dosen). Dessutom fick jag inget vettigt svar på vad jag skulle göra om jag inte kunde sova, vilket jag inte kan utan att ta extra mediciner vid sidan av. Jag skulle höra av mig till akuten om det blev för jobbigt bara.

Längtar tills jag får komma till min riktiga läkare, det här är ju bara en tillfällig jag träffat på remissmottagningen tills jag haft mitt inskrivningsmöte på "rätt" mottagning.

Kanske...

Känner mig betydligt mer stabil idag. Känner knappt av att jag har höjt dosen av Abilify så det var nog bra att det gjordes. Idag har jag och sambon handlat kattsand och -mat och andra saker som behövdes. Vi gick i affärer i några timmar utan att jag blev irriterad vilket var ett positivt tecken, så förhoppningsvis upptäckte jag symtomen i tid den här gången.

Har inte känt mig like ledsen och nere idag heller, trots att jag inte fick sova ut då hantverkarna som hyresvärden fixat hit kom redan vid 7-tiden på morgonen. Nu håller jag på och pysslar och städar lite i lägenheten och känner mig ganska normal.

Läkarbesök

Idag på morgonen var jag på psyk och träffade en ny (jättetrevlig!) läkare som har diskuterat med en överläkare. Nu har jag just varit tillbaka på eftermiddagen för uppföljning. Det blev doshöjning av medicinerna (Abilify och Sobril) och återbesök på fredag.

Bränner

Nu har jag inte sovit på hela natten. Har inte tagit någon ADHD-medicin heller utan bara sprungit runt och fixat massa grejer, möblerat runt och städat. Är knappt trött fast jag hade varit helt död i vanliga fall. Har tagit min vanliga medicin plus extra mediciner men det verkar inte hjälpa alls och har ingen läkartid förrän tidigast på onsdag. FAN.

Hypomani

It's official. Håller på att bli hypoman. Eller är det redan. Jag kan inte sova, har spring i benen och måste göra saker hela tiden. Fan! Det här fick ju inte hända. Jag tar ju min medicin som jag ska och allt, försöker äta och sova som jag ska... Och ändå.

Ringde till psykjouren nyss och bad dem att boka en läkartid. Jag hörde själv hur förvirrad jag lät, blev lite chockad och sedan inte alls förvånad när hon som jag pratade med undrade om jag verkligen inte skulle söka akut hjälp nu direkt istället. Det hinner jag ju inte just nu, är ju inte ens i rätt stad, och jag får ju absolut inte bli inlagd innan juni så jag sa vänligt men bestämt tack, men nej tack.

Tur att jag har så mycket som faktiskt behövs göras här hemma, annars vettefan vad jag skulle göra...

Sömnlös

Har inte sovit något på hela natten. Ska försöka göra det nu, när det blir läge. Det är inte det att jag inte varit trött, jag har bara inte känt något direkt behov av sömn och dessutom har jag haft annat för mig, har hållit igång hela natten.

Jag vet att det är dumt att dygna men ibland måste man ju. Speciella omständigheter. Jag kan ju inte gå och lägga mig om jag vet att jag måste upp igen om typ tre-fyra timmar, då finns ju risken att jag vaknar ännu tröttare än jag är nu. Dessutom drar jag hellre ut på ett pågående lidande (att inte sova trots trötthet) än att avsluta något som är bra (t.ex att inte få fortsätta sova på morgonen).