På väg

Jag sitter på tåget ner mot Stockholm där jag ska hälsa på min bästa vän (hon som jag nämnde i gårdagens inlägg). Det ska bli jättekul att träffa henne, saknar henne.

Köpte en liten macka från Subway innan tåget gick men orkade knappt äta upp den. Har inte ätit så mycket på en gång på flera veckor. Förhoppningsvis blev det en liten chock för systemet som verkar ha saktat ner lite grann. 

Jag har nämligen nått en platå i min viktminskning just nu vid minus 4,1-4,2 kg från startvikten (om man nu kan kalla två dygn utan någon viktnedgång för en "platå"?). Jag tänker att jag nog har ätit och tränat lite för lite så att min ämnesomsättning inte är så hög som den skulle kunna vara. 

Från och med nu blir det alltså 1100-1200 kcal om dagen (istället för 900-1000 kcal) och 1,5 timmes rask promenad varje dag, uppdelat på 2-3 gånger/dag (istället för 1 timme/dag). 

Ska försöka hålla fast vid den här planen även nu när jag är i Stockholm. Jag får väl kanske gå ut och gå tidigt på morgonen/sent på kvällen/när kompisen sover. Eller så vill hon kanske följa med? Vi får se hur det löser sig.

Subway-mackan var iaf min stora måltid idag, säkert runt 500 kcal. Ska kolla upp det mer exakt på internet, allt sådant står ju faktiskt på deras hemsida. Älskar Subway. <3

Jag hade egentligen tänkt "spara" de flesta av dagens kalorier tills jag kom fram till Stockholm, så att jag skulle slippa sitta där med min lågkalorikräm och laktosfria lättmjölk (bara 30 kcal/dl jämfört med 40 kcal/dl i vanlig lättmjölk, alternativt 35 kcal/dl i minimjölk) medan de åt sin vanliga mat. Sedan insåg jag att jag kommer fram först halv tio ikväll och då har de ju redan hunnit äta middag så det blir ändå inte konstigt för dem.

Jag vet att jag borde ta det lugnt och inte vara så viktfokuserad, det är bara det att jag vet att jag lätt kan gå ner 0,3-0,4 kg om dagen när jag har lite extra att ta av (som nu) och det har jag faktiskt gjort fram till nu också. 

Det här är liksom samma tjej som en gång gick ner 11 kg på två veckor. Att gå ner i vikt är något jag är riktigt bra på och det stör mig lite när det inte funkar felfritt hela tiden, även om jag vet att det jag gör fungerar i det långa loppet.

"Det långa loppet" är för övrigt inte alls speciellt långt, även om det känns så för mig. När jag väl har bestämt mig för att gå ner i vikt vill jag att det ska hända nu, helst igår. Många tycker nog att jag går ner i vikt snabbt men för mig känns det ändå som att vågen står i stort sett stilla. 

Mina gå-ner-i-vikt-appar hävdar ständigt att mina viktmål är "impossible" att nå (vilket de inte alls är, då hade jag ju inte kunnat nå dem) eller att mina kalorimål skulle vara "dangerously low", vilket är rent ljug så länge som man är överviktig när man börjar, inte håller på för länge och ser till att inte få brist på vätska (eller några viktiga vitaminer/mineraler). Dessutom har varje app sin egen gräns för vad som anses vara "för lågt", allt mellan 1000-1400 kcal/dag. En del tar stor hänsyn till hur aktiv man är, andra ingen alls. 

Visst, man ska ju inte direkt leva på 1000 kcal om dagen hela livet, samtidigt som man tränar bort 500 av dem, men att göra det under en begränsad period (till dess att man har förbrukat kroppens egna energireserver) är ju exakt vad människokroppen är designad för att göra. Det är ju därför vi öht kan lagra fett och använda det på det sätt vi gör. 

Kunde vi inte leva på färre kalorier än vår rekommenderade dagliga kvot så skulle vi i teorin inte heller kunna eller behöva lagra fett. Vår förmåga att lagra energi (alltså fett) vore totalt meningslös och skulle förmodligen aldrig ha utvecklats om människor tagit skada eller dött av att under korta perioder leva på kaloriunderskott. 

Tvärtom visar forskningen att människor som äter "för få" kalorier lever längre än människor som äter normalt eller för mycket. Det är en av de få saker som faktiskt kan förlänga livet - att äta lite för lite nästan hela tiden.

Många skulle nog säga att jag går ner i vikt näst intill osunt fort trots att det går långsamt med mina mått mätt. Tänk Aftonbladet Hälsa-dietisten: "Du kan äta precis som vanligt men minska lite på portionerna och försök att undvika mättade fetter och snabba kolhydrater. Kläm in lite vardagsmotion där du kan, ta trapporna istället för hissen eller hoppa av bussen en station tidigare och gå sista biten. Försök att bara väga dig en gång i veckan och sikta på att gå ner max 0,5-1 kg i veckan. Det ska alltså ta ungefär ett halvår att gå ner 10 kg och ja, väger du 25 kg för mycket får du allt dras med din övervikt i dryga året om du följer mina råd. Ät mycket nötter och fet fisk förresten, de innehåller nyttiga fetter. Varför det ska ta så lång tid, frågar du? För att det är osäkert att banta snabbare, såklart. Finns det inte mer effektiva sätt, undrar du nu. Jomen, självklart finns det det! Titta bara på 'Biggest Loser'. Men det är ju inte sunt att gå ner i vikt så snabbt, det är bättre att gå ner ungefär 0,5 kg i veckan."

Ok, nu var jag kanske lite sarkastisk. Men ni fattar grejen. Jag tror hela grejen med 0,5-1 kg i veckan är en stor komplott, en utstuderad plan så att ViktVäktarna, Allévo, Nutrilett och iTrim tillsammans med alla gym och personliga tränare i Sverige kan tjäna multum på att förstagångsbantare blir totalt hooked efter sin "stora" initiala viktnedgång. För, let's face it, att ha gått ner 2-3 kg första veckan kan ju kännas helt fantastiskt jämfört med det rekommenderade 0,5-1 kg (även om hälften är vatten).

Dessa stackars själar fortsätter sedan att komma tillbaka till ViktVäktarna/gymmet/PT:n/shake-hyllan i affären gång på gång för att försöka hitta något som kan få dem att gå ner lika mycket som de gjorde första gången de gick på en diet/började träna. Alla dessa människor med ett par extrakilon som antingen smugit sig tillbaka eller som de lade på sig igen lika snabbt som de tappade dem från början, alla redo att betala en rejäl slant för att bli av med dem igen. Bara de får tillbaka kicken och känslan de fick av den där första fixen, de första tappade kilona. 

Men det finns en hake. Det finstilta i kontraktet som nästan ingen läser. Du tappar aldrig lika mycket i vikt lika snabbt de följande gångerna du bantar som du gör när du börjar göra det för första gången. Visst, du kommer fortfarande att gå ner i vikt men kroppen lär sig att hålla fast vid fettet på ett annat sätt. Första gången har den inget "försvar" alls i början, kilona bara rasar av. 

Precis som med droger så är det den första riktiga kicken som du fortsätter att jaga, även om du aldrig når dit igen. Ett stort fett minus på vågen efter bara några dagar. En känsla av att "det där var ju inte alls så jobbigt, vad är det alla bråkar om". Hade alla bara gått ner 0,5 kg första veckan de bantade och varje vecka därefter - ärligt talat nu - hur många hade då fortsatt?

Jag sa tidigare att jag gick ner 11 kg på två veckor. Jag sa inte att det var de första två veckorna jag någonsin bantade. Jag var 13 år och gick från 75 kg till 64 kg på 13 dygn. Jag kommer nog aldrig att banta utan att innerst inne hoppas att samma sak skulle kunna hända igen och samtidigt veta att det är omöjligt. 

Samtidigt är det en av de saker som peppar mig mest just nu. Jag har ju gjort det här förut, jag klarar det här om jag bara vill. Jag har ju t.o.m tagit det för långt flera gånger så varför skulle jag helt plötsligt inte ens kunna ta det åtminstone "halvvägs", till en lagom nivå?

Tankar

Jag pratade med min bästa vän idag. Hon vet om att jag har haft ätstörningar och jag berättade om hur jag alltid vetat om att jag låg över "normalkurvan" för både vikt och längd som barn. Jag berättade även om mina tankar kring en annan grej som jag tänkte ta upp här.

Jag ser inte ut att väga så mycket som jag gör. När jag började gå ner i vikt nu så låg jag på gränsen till fetma enligt BMI-skalan, något som nog få skulle gissa om de bara tittade på mig lite snabbt. Samtidigt så hade jag en fettprocent på bara 28%, vilket är helt normalt eftersom kvinnor bör ligga mellan 25-30% (om de inte är väldigt vältränade). När jag hade anorexi låg jag ett tag på 2-3%. 

Jag börjar se normalviktig ut redan när mitt BMI ligger runt 27 och när det sjunker ner mot 22 (vilket är faktisk normalvikt) så börjar folk bli oroliga för min hälsa. Det här får mig att tro att jag faktiskt är en av dem personer där BMI inte är en särskilt bra indikator för vad som är min idealvikt. Jag har nog en kombination av längd, tjock benstomme och mycket muskelmassa som gör att det blir missvisande att räkna ut sådant enbart genom att ta vikten delat på längden i kvadrat.

Mitt viktmål har jag satt upp dels efter hur jag vet att jag har mått vid olika vikter och liiite efter mina tvångstankar vid olika nummer. Jag vet att jag mår väldigt bra, fysiskt och psykiskt, med ett BMI under 24 så det är där någonstans jag vill ligga (men inte långt under). Jag har även tre "perfekta" nummer inom BMI-spannet 22-24 som jag skulle vara nöjd med (ja, jag är störd).

Planer och mediciner

Jag har varit relativt psykiskt stabil den senaste tiden men imorse hade jag glömt att ta mina mediciner och jag blev lättretlig och irriterad. Fick en påminnelse om hur viktigt det är att jag faktiskt tar alla mina mediciner i rätt tid och att jag ser till att sova ordentligt. 

Förutom mina tidigare "stöttepelare" Metamina och Abilify så har Xanor Depot verkligen hjälpt mig att behålla stabiliteten (även om det är en medicin jag brukar "slarva" lite med eftersom jag bara tar den på morgonen och mitt på dagen). Nu när jag får både Imovane och Nitrazepam utskrivet, så att jag kan varva mellan eller kombinera dem, så kan jag faktiskt sova helt utan sömnmedicin vissa nätter. 

Jag är väldigt nöjd med min nuvarande medicinering och nu har jag även lyckats övertala läkarna om att låta mig ta mina Sobril vid behov så jag slipper oroa mig för sociala/pressade situationer.

Idag när jag klev på vågen visade den -4,1 kg från min startvikt och -1,3 i BMI. Jag är alltså halvvägs till Delmål #1 nu (som markerar att jag nått en tredjedel av vägen mot min målvikt). Det känns väldigt bra och jag är peppad och mår allmänt bra. 

Har inte haft några problem med dieten hittills vilket varit skönt. Trodde att det skulle vara mycket svårare än det varit p.g.a min komplicerade relation till mat men jag har bara kopplat bort alla sådana tankar och försökt leva mitt liv som vanligt, planerat allt i förväg, haft bra mat hemma och haft en back-up plan när vi varit ute.

Planerar att åka till en annan stad och träffa mina vänner om några dagar. Det ska bli kul att träffa dem igen, jag har saknat dem. Jag känner nästan ingen där jag bor nu. Ska bli skönt att komma bort ett tag.

Viktresan (första två veckorna)

Sedan mitt sista inlägg har jag försökt bryta min ätstörning genom att börja banta (vilket inte alls är så dumt som det kanske låter) d.v.s genom att gå ner i vikt bara genom att äta mindre och motionera. Jag har bara kräkts två gånger sedan dess, alltså i genomsnitt en gång i veckan, vilket är en klar förbättring.

Det har faktiskt gått väldigt bra hittills trots att den anorektiska delen av min hjärna skriker att det går alldeles för långsamt, att jag suger på det här och att jag borde anstränga mig mer. Jag väljer däremot att inte alls lyssna på den delen - det går aldrig att lita på vad den säger åt en för den är konstant psykotisk. 

Jag har stenkoll på allt jag äter nu. Inte för att jag är rädd att äta för mycket längre utan mest för att jag är rädd att jag ska glömma bort eller skjuta upp att äta frukost/lunch/middag och att Den Där Hungern ska komma. Och sedan försvinna igen. 

Sedan svimfärdigheten som jag älskar/älskade/hatade/saknar så mycket att jag aldrig vill uppleva den igen. De skarpa, klara färgerna och den lätta känslan i varje steg. Känslan av att nästan sväva fram. De kalla fingrarna med blåaktiga naglar och kylan som aldrig försvinner. Känslan av att frysa inifrån och ut. Den enorma energin som tvingar de ostadiga benen att röra sig, tvingar fingrarna att leka och fötterna att trumma, varje stund av varje dag. Yrseln som alltid slog till som ett baseballträ i bakhuvudet varje gång jag reste mig, ibland när jag bara satt upp. Den oöverstigliga tröttheten som slog till när den kände för det och känslan av hopplöshet och mörker som kom smygande när jag visste att jag inte orkade fortsätta men att jag inte kunde sluta. 

Det får inte hända. 

Därför äter jag mina fullkornsflingor när klockan hunnit bli 22:30, trots att jag inte alls känner för det, för jag vet att jag bara har ätit 550 kcal idag och anorexia-rösten i huvudet skriker inte åt mig utan viskar vackra ord i mitt öra. Säger att hon kanske hade fel om mig trots allt. Kanske är jag inte alls en fulfetsubbautandiciplin utan bara en söt, smal tjej fångad i en tjock tjejs kropp men det kan ju hon hjälpa mig med, bara jag lyssnar på henne. Det gör jag inte. Jag vet bättre nu. Fool me once, shame on you...

Jag började min diet den 14/7 och jag har hittills gått ner 3,9 kg och minskat mitt BMI med ett helt "poäng". Något kilo är väl bara vatten- och glukogenvikt men jag är ändå rätt nöjd hittills. Det är en lång väg kvar till min idealvikt, som inte alls är speciellt låg utan helt normal (när jag når den kommer mitt BMI fortfarande att ligga på mellan 22,5-23,5), men den här gången har jag en bra känsla av att jag faktiskt kan klara av det. 

Just nu har jag hela 17,5 kg kvar till min "trivselvikt" och 20 kg kvar till min målvikt (d.v.s då jag tänker sluta banta och börja hitta en ny normal kalorinivå att hålla mig till). Jag har ingen direkt tidsgräns för när jag tänkt vara färdig med dieten den här gången, det har jag haft tidigare och det har oftast lett till press, hetsträning och svält. Det får ta den tid det tar helt enkelt, men går det ens hälften så fort som det gjort hittills så är jag nog i stort sett färdig till nyår.

Det enda negativa med att viktnedgången går så bra är att jag precis lyckats hitta snygga "tjockiskläder" (kläder i rätt storlek för min startvikt som faktiskt passade mig och som jag kände mig rätt snygg i) som snart inte kommer att passa längre. Det positiva är att jag äntligen kommer att kunna ha allt annat i min garderob igen, även sådana kläder som jag nästan glömt bort att jag hade. 

Så hej då, kläderna i storlek 42 och 44, vartenda XL-plagg och jeansen i storlek 34/32.

Vi ses snart, alla älskade 38:or som jag saknat, 31/32-jeansen och den söta Karen Millen-kjolen i storlek 3.

Sömnlös och tjock

Jag ligger vaken trots att solen gått upp för länge sedan och bilarna susar förbi utanför fönstret. Trots Nitrazepam, Xanor och Imovane i mängder. Min kropp är trött och skriker efter sömn.

Jag känner mig så jävla äcklig och fet. De senaste dagarna har jag legat runt mitt kalorimål men vad hjälper det när jag är hur tjock som helst. Jag försöker att. kämpa mot bulimin men det leder bara till att jag lever på måltidsersättning.

Jag ska försöka sov nu. Uppdaterar antagligen lite senare.