Tankar

Jag pratade med min bästa vän idag. Hon vet om att jag har haft ätstörningar och jag berättade om hur jag alltid vetat om att jag låg över "normalkurvan" för både vikt och längd som barn. Jag berättade även om mina tankar kring en annan grej som jag tänkte ta upp här.

Jag ser inte ut att väga så mycket som jag gör. När jag började gå ner i vikt nu så låg jag på gränsen till fetma enligt BMI-skalan, något som nog få skulle gissa om de bara tittade på mig lite snabbt. Samtidigt så hade jag en fettprocent på bara 28%, vilket är helt normalt eftersom kvinnor bör ligga mellan 25-30% (om de inte är väldigt vältränade). När jag hade anorexi låg jag ett tag på 2-3%. 

Jag börjar se normalviktig ut redan när mitt BMI ligger runt 27 och när det sjunker ner mot 22 (vilket är faktisk normalvikt) så börjar folk bli oroliga för min hälsa. Det här får mig att tro att jag faktiskt är en av dem personer där BMI inte är en särskilt bra indikator för vad som är min idealvikt. Jag har nog en kombination av längd, tjock benstomme och mycket muskelmassa som gör att det blir missvisande att räkna ut sådant enbart genom att ta vikten delat på längden i kvadrat.

Mitt viktmål har jag satt upp dels efter hur jag vet att jag har mått vid olika vikter och liiite efter mina tvångstankar vid olika nummer. Jag vet att jag mår väldigt bra, fysiskt och psykiskt, med ett BMI under 24 så det är där någonstans jag vill ligga (men inte långt under). Jag har även tre "perfekta" nummer inom BMI-spannet 22-24 som jag skulle vara nöjd med (ja, jag är störd).