Viktresan (första två veckorna)

Sedan mitt sista inlägg har jag försökt bryta min ätstörning genom att börja banta (vilket inte alls är så dumt som det kanske låter) d.v.s genom att gå ner i vikt bara genom att äta mindre och motionera. Jag har bara kräkts två gånger sedan dess, alltså i genomsnitt en gång i veckan, vilket är en klar förbättring.

Det har faktiskt gått väldigt bra hittills trots att den anorektiska delen av min hjärna skriker att det går alldeles för långsamt, att jag suger på det här och att jag borde anstränga mig mer. Jag väljer däremot att inte alls lyssna på den delen - det går aldrig att lita på vad den säger åt en för den är konstant psykotisk. 

Jag har stenkoll på allt jag äter nu. Inte för att jag är rädd att äta för mycket längre utan mest för att jag är rädd att jag ska glömma bort eller skjuta upp att äta frukost/lunch/middag och att Den Där Hungern ska komma. Och sedan försvinna igen. 

Sedan svimfärdigheten som jag älskar/älskade/hatade/saknar så mycket att jag aldrig vill uppleva den igen. De skarpa, klara färgerna och den lätta känslan i varje steg. Känslan av att nästan sväva fram. De kalla fingrarna med blåaktiga naglar och kylan som aldrig försvinner. Känslan av att frysa inifrån och ut. Den enorma energin som tvingar de ostadiga benen att röra sig, tvingar fingrarna att leka och fötterna att trumma, varje stund av varje dag. Yrseln som alltid slog till som ett baseballträ i bakhuvudet varje gång jag reste mig, ibland när jag bara satt upp. Den oöverstigliga tröttheten som slog till när den kände för det och känslan av hopplöshet och mörker som kom smygande när jag visste att jag inte orkade fortsätta men att jag inte kunde sluta. 

Det får inte hända. 

Därför äter jag mina fullkornsflingor när klockan hunnit bli 22:30, trots att jag inte alls känner för det, för jag vet att jag bara har ätit 550 kcal idag och anorexia-rösten i huvudet skriker inte åt mig utan viskar vackra ord i mitt öra. Säger att hon kanske hade fel om mig trots allt. Kanske är jag inte alls en fulfetsubbautandiciplin utan bara en söt, smal tjej fångad i en tjock tjejs kropp men det kan ju hon hjälpa mig med, bara jag lyssnar på henne. Det gör jag inte. Jag vet bättre nu. Fool me once, shame on you...

Jag började min diet den 14/7 och jag har hittills gått ner 3,9 kg och minskat mitt BMI med ett helt "poäng". Något kilo är väl bara vatten- och glukogenvikt men jag är ändå rätt nöjd hittills. Det är en lång väg kvar till min idealvikt, som inte alls är speciellt låg utan helt normal (när jag når den kommer mitt BMI fortfarande att ligga på mellan 22,5-23,5), men den här gången har jag en bra känsla av att jag faktiskt kan klara av det. 

Just nu har jag hela 17,5 kg kvar till min "trivselvikt" och 20 kg kvar till min målvikt (d.v.s då jag tänker sluta banta och börja hitta en ny normal kalorinivå att hålla mig till). Jag har ingen direkt tidsgräns för när jag tänkt vara färdig med dieten den här gången, det har jag haft tidigare och det har oftast lett till press, hetsträning och svält. Det får ta den tid det tar helt enkelt, men går det ens hälften så fort som det gjort hittills så är jag nog i stort sett färdig till nyår.

Det enda negativa med att viktnedgången går så bra är att jag precis lyckats hitta snygga "tjockiskläder" (kläder i rätt storlek för min startvikt som faktiskt passade mig och som jag kände mig rätt snygg i) som snart inte kommer att passa längre. Det positiva är att jag äntligen kommer att kunna ha allt annat i min garderob igen, även sådana kläder som jag nästan glömt bort att jag hade. 

Så hej då, kläderna i storlek 42 och 44, vartenda XL-plagg och jeansen i storlek 34/32.

Vi ses snart, alla älskade 38:or som jag saknat, 31/32-jeansen och den söta Karen Millen-kjolen i storlek 3.