På väg

Jag sitter på tåget ner mot Stockholm där jag ska hälsa på min bästa vän (hon som jag nämnde i gårdagens inlägg). Det ska bli jättekul att träffa henne, saknar henne.

Köpte en liten macka från Subway innan tåget gick men orkade knappt äta upp den. Har inte ätit så mycket på en gång på flera veckor. Förhoppningsvis blev det en liten chock för systemet som verkar ha saktat ner lite grann. 

Jag har nämligen nått en platå i min viktminskning just nu vid minus 4,1-4,2 kg från startvikten (om man nu kan kalla två dygn utan någon viktnedgång för en "platå"?). Jag tänker att jag nog har ätit och tränat lite för lite så att min ämnesomsättning inte är så hög som den skulle kunna vara. 

Från och med nu blir det alltså 1100-1200 kcal om dagen (istället för 900-1000 kcal) och 1,5 timmes rask promenad varje dag, uppdelat på 2-3 gånger/dag (istället för 1 timme/dag). 

Ska försöka hålla fast vid den här planen även nu när jag är i Stockholm. Jag får väl kanske gå ut och gå tidigt på morgonen/sent på kvällen/när kompisen sover. Eller så vill hon kanske följa med? Vi får se hur det löser sig.

Subway-mackan var iaf min stora måltid idag, säkert runt 500 kcal. Ska kolla upp det mer exakt på internet, allt sådant står ju faktiskt på deras hemsida. Älskar Subway. <3

Jag hade egentligen tänkt "spara" de flesta av dagens kalorier tills jag kom fram till Stockholm, så att jag skulle slippa sitta där med min lågkalorikräm och laktosfria lättmjölk (bara 30 kcal/dl jämfört med 40 kcal/dl i vanlig lättmjölk, alternativt 35 kcal/dl i minimjölk) medan de åt sin vanliga mat. Sedan insåg jag att jag kommer fram först halv tio ikväll och då har de ju redan hunnit äta middag så det blir ändå inte konstigt för dem.

Jag vet att jag borde ta det lugnt och inte vara så viktfokuserad, det är bara det att jag vet att jag lätt kan gå ner 0,3-0,4 kg om dagen när jag har lite extra att ta av (som nu) och det har jag faktiskt gjort fram till nu också. 

Det här är liksom samma tjej som en gång gick ner 11 kg på två veckor. Att gå ner i vikt är något jag är riktigt bra på och det stör mig lite när det inte funkar felfritt hela tiden, även om jag vet att det jag gör fungerar i det långa loppet.

"Det långa loppet" är för övrigt inte alls speciellt långt, även om det känns så för mig. När jag väl har bestämt mig för att gå ner i vikt vill jag att det ska hända nu, helst igår. Många tycker nog att jag går ner i vikt snabbt men för mig känns det ändå som att vågen står i stort sett stilla. 

Mina gå-ner-i-vikt-appar hävdar ständigt att mina viktmål är "impossible" att nå (vilket de inte alls är, då hade jag ju inte kunnat nå dem) eller att mina kalorimål skulle vara "dangerously low", vilket är rent ljug så länge som man är överviktig när man börjar, inte håller på för länge och ser till att inte få brist på vätska (eller några viktiga vitaminer/mineraler). Dessutom har varje app sin egen gräns för vad som anses vara "för lågt", allt mellan 1000-1400 kcal/dag. En del tar stor hänsyn till hur aktiv man är, andra ingen alls. 

Visst, man ska ju inte direkt leva på 1000 kcal om dagen hela livet, samtidigt som man tränar bort 500 av dem, men att göra det under en begränsad period (till dess att man har förbrukat kroppens egna energireserver) är ju exakt vad människokroppen är designad för att göra. Det är ju därför vi öht kan lagra fett och använda det på det sätt vi gör. 

Kunde vi inte leva på färre kalorier än vår rekommenderade dagliga kvot så skulle vi i teorin inte heller kunna eller behöva lagra fett. Vår förmåga att lagra energi (alltså fett) vore totalt meningslös och skulle förmodligen aldrig ha utvecklats om människor tagit skada eller dött av att under korta perioder leva på kaloriunderskott. 

Tvärtom visar forskningen att människor som äter "för få" kalorier lever längre än människor som äter normalt eller för mycket. Det är en av de få saker som faktiskt kan förlänga livet - att äta lite för lite nästan hela tiden.

Många skulle nog säga att jag går ner i vikt näst intill osunt fort trots att det går långsamt med mina mått mätt. Tänk Aftonbladet Hälsa-dietisten: "Du kan äta precis som vanligt men minska lite på portionerna och försök att undvika mättade fetter och snabba kolhydrater. Kläm in lite vardagsmotion där du kan, ta trapporna istället för hissen eller hoppa av bussen en station tidigare och gå sista biten. Försök att bara väga dig en gång i veckan och sikta på att gå ner max 0,5-1 kg i veckan. Det ska alltså ta ungefär ett halvår att gå ner 10 kg och ja, väger du 25 kg för mycket får du allt dras med din övervikt i dryga året om du följer mina råd. Ät mycket nötter och fet fisk förresten, de innehåller nyttiga fetter. Varför det ska ta så lång tid, frågar du? För att det är osäkert att banta snabbare, såklart. Finns det inte mer effektiva sätt, undrar du nu. Jomen, självklart finns det det! Titta bara på 'Biggest Loser'. Men det är ju inte sunt att gå ner i vikt så snabbt, det är bättre att gå ner ungefär 0,5 kg i veckan."

Ok, nu var jag kanske lite sarkastisk. Men ni fattar grejen. Jag tror hela grejen med 0,5-1 kg i veckan är en stor komplott, en utstuderad plan så att ViktVäktarna, Allévo, Nutrilett och iTrim tillsammans med alla gym och personliga tränare i Sverige kan tjäna multum på att förstagångsbantare blir totalt hooked efter sin "stora" initiala viktnedgång. För, let's face it, att ha gått ner 2-3 kg första veckan kan ju kännas helt fantastiskt jämfört med det rekommenderade 0,5-1 kg (även om hälften är vatten).

Dessa stackars själar fortsätter sedan att komma tillbaka till ViktVäktarna/gymmet/PT:n/shake-hyllan i affären gång på gång för att försöka hitta något som kan få dem att gå ner lika mycket som de gjorde första gången de gick på en diet/började träna. Alla dessa människor med ett par extrakilon som antingen smugit sig tillbaka eller som de lade på sig igen lika snabbt som de tappade dem från början, alla redo att betala en rejäl slant för att bli av med dem igen. Bara de får tillbaka kicken och känslan de fick av den där första fixen, de första tappade kilona. 

Men det finns en hake. Det finstilta i kontraktet som nästan ingen läser. Du tappar aldrig lika mycket i vikt lika snabbt de följande gångerna du bantar som du gör när du börjar göra det för första gången. Visst, du kommer fortfarande att gå ner i vikt men kroppen lär sig att hålla fast vid fettet på ett annat sätt. Första gången har den inget "försvar" alls i början, kilona bara rasar av. 

Precis som med droger så är det den första riktiga kicken som du fortsätter att jaga, även om du aldrig når dit igen. Ett stort fett minus på vågen efter bara några dagar. En känsla av att "det där var ju inte alls så jobbigt, vad är det alla bråkar om". Hade alla bara gått ner 0,5 kg första veckan de bantade och varje vecka därefter - ärligt talat nu - hur många hade då fortsatt?

Jag sa tidigare att jag gick ner 11 kg på två veckor. Jag sa inte att det var de första två veckorna jag någonsin bantade. Jag var 13 år och gick från 75 kg till 64 kg på 13 dygn. Jag kommer nog aldrig att banta utan att innerst inne hoppas att samma sak skulle kunna hända igen och samtidigt veta att det är omöjligt. 

Samtidigt är det en av de saker som peppar mig mest just nu. Jag har ju gjort det här förut, jag klarar det här om jag bara vill. Jag har ju t.o.m tagit det för långt flera gånger så varför skulle jag helt plötsligt inte ens kunna ta det åtminstone "halvvägs", till en lagom nivå?