The Devil in me

Jag sitter fast. Just nu sitter jag invirad i ett täcke och försöker att inte gråta. Jag är rädd för att gå ut och röka för på min axel sitter djävulen och skriker att jag ska hoppa från balkongen. Jag är rädd för att äta för går jag in i köket viskar han genast att Globalknivarna är lika vassa som mina förr så älskade rakblad.

En vän till en vän försökte ta livet av sig igår men misslyckades såklart eftersom hon är ett Borderline-fall utan några som helst skills eller förmåga till planering. Nu är min vän, som redan mådde jävligt dåligt, på väg till henne och mitt tonårsjag gråter förtvivlat eftersom jag ju vet - och egentligen alltid har vetat - att just detta är allt som krävs för att få närhet och kärlek. Att skada sig själv.

Jag behöver någon som förstår det här, någon som kan ge mig det där jag behöver, men jag vill inte behöva ge efter för de våldsamma och självdestruktiva impulserna. Jag vill inte belasta mina vänner som ju redan har det jobbigt nog som det är - jag är inte så självisk längre, jag har vuxit upp.

Det plågar mig att se hur andra (vuxna!) fortfarande utnyttjar samma knep som jag använde hela min tonårstid åt att fullända och framför allt att se hur väl de fortfarande fungerar. Jag klandrar inte dem som bryr sig, det hade jag säkert också gjort i deras sits, men det är bara så tragiskt alltihop och jag vet inte hur länge jag kan hålla uppe min fasad om att "allt är ok" och att jag inte bryr mig. För det gör jag ju och jag känner fortfarande djävulens tunga, stinkande andetag i nacken trots tre Sobril, en Imovane, två Stesolid och mängder av antipsykotisk och ADHD-medicin.

Jag behöver också trygghet och trots att jag självklart skulle kunna, och lyckas, så vill jag inte behöva hänga mig för att få den. Jag vill ju verkligen inte dö men just nu mår jag otroligt jävla dåligt och ja, jag vill skada mig själv. Allvarligt.