Behandling

Mycket har hänt sedan sist.

Jag har insett att jag de senaste åren har varit och faktiskt fortfarande är svårt ätstörd och - kanske ännu viktigare - att jag innerst verkligen inte vill vara det längre. 

Jag tvekade in i det sista även efter att jag blivit beviljad en plats på behandlingen. Trots att jag tappat mer än 25-30% av mitt älskade hår (som tog mig 6-7 år att spara ut). Trots att mina slemhinnor ofta blödde när jag kräktes. Trots att mina tänder började ta skada och att alla jag träffade anmärkte på hur blek jag var och hur mörka ringar jag hade under ögonen. Trots allt detta var jag inte säker på om jag egentligen var sjuk.

Jag kände mig inte heller redo att helt släppa taget om ätstörningen. Jag ville ha kvar den som en "nödlösning" (bara utifall att...). 

Ätstörningen är, hur sorgligt den än kan låta, min äldsta vän. Min enda barndomsvän. Hon viskar fortfarande i mitt öra att "det är du och jag mot världen", "tillsammans kan vi göra allt", "alla andra bara ljuger och sviker, det vet du ju", "det är bara jag som ser DIG, som du verkligen är".

Men i slutändan måste jag ändå välja - livet eller döden. Och jag väljer livet. Jag vill leva. Utan begränsningar och utan ett ätstört tänkande. 

Tolv långa år av svält och självdestruktivitet räcker. Sjukdomen har redan tagit stora delar av min ungdom, den ska inte få ta min framtid ifrån mig.

Det är därför jag nu har sökt hjälp.

Igår påbörjade jag mitt livs första ätstörningsbehandling. 

Behandlingen jag kommer att gå i är en dagvårdsbehandling och jag kommer att vara på kliniken varje dag de första månaderna. 

Jag fick göra matschema igår och min behandlare, låt oss kalla honom "M", satte min målvikt till 80(!) kg och mitt "mål-BMI" ansåg han borde ligga över 26(!). 

Åttio fucking kilogram!? Jag fick självklart panik och funderade på att hoppa av hela behandlingen men efter att vi pratat så sa han att det inte var skrivet i sten och att det bara var en uppskattning utifrån min längd- och viktkurva från grundskolan. 

Jag anser att en målvikt mellan 67-75 kg och ett BMI på 22-24 känns mer rimligt. Jag ska be min mamma ringa och förklara detta lugnt och sansat för M.

När jag kom hem igår kväll fick jag en panik-gråtattack pga 80-kg-chocken och sambon sa något rätt vettigt (medan jag låg under täcket, hyperventilerade och skrek att jag aldrig skulle gå tillbaka till behandlingen):

"Att du blir så hysterisk över ett par futtiga kilon visar ju bara att det verkligen är just där du behöver vara."

Mer mediciner men mindre ljus

Efter läkarsamtalet igår höjdes min Voxra till 450 mg (från 300 mg). Jag har fortfarande inte känt någon skillnad av höjningen men jag har haft asmycket ångest ända sedan jag kom hit till avdelningen. Och om jag tänker efter hade jag det ju även innan dess.

Idag hade jag ännu ett läkarsamtal. En sköterska skulle vara med och hjälpa mig att få fram vad jag ville ha sagt men hon hade inte tid. Då tog jag till sist mod till mig och sa som det var, att jag verkligen behövde den stabilitet som Xanoren gett mig under dagen, samtidigt som jag behöver något som verkar mer direkt och även vid starkare ångestpåslag. Det hela slutade med att jag fick tillbaka min kl 14-Xanor Depot och att min vid behov-Sobril höjdes från 15 mg till 25 mg.

Jag har gått runt och gråtit av och till hela dagen och känt mig allmänt nere och värdelös. Skötarna och de andra på avdelningen har försökt trösta mig. Vet inte varför det blivit såhär, jag som mådde så bra nyss. Kan det ha varit så att jag egentligen varit hypoman utan att jag märkt av det?

Läkarsamtal

Nu blev det äntligen läkarsamtal och en liten medicinändring. Om den är till det bättre eller inte får vi se. Läkaren höjde min Topimax till 200 mg/dag (yes!) och satte in en Sobril 15 mg (vid behov) men i gengäld tog han, såklart, bort min kl 14-dos av Xanor Depot.

Xanoren lär inte bli alltför svår att få tillbaka men det är ju jobbigt ändå, nu måste jag ju "slösa" ännu ett möte på det. Läkare vill ju inte göra för många eller för "stora" förändringar på en gång. Läkaren jag pratade med idag pratade även om att höja Voxran till 450 mg.

Jag misstänker i alla fall starkt att jag kommer att få stanna kvar längre än till på fredag (vilket sattes som det preliminära utskrivningsdatumet efter mötet). Delvis pga att jag kommer att behöva tjata mig till varje del i en bättre medicinering och delvis pga att de kommer att vilja se hur varje ändring påverkar mig.

Just nu får jag dessa mediciner:

Morgon:

- Metamina, 20 mg

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 100 mg

- Voxra, 300 mg

- Xanor Depot, 0,5 mg

Mitt på dagen:

- Metamina, 15 mg 

Eftermiddag:

- Metamina, 10 mg

Kväll:

- Abilify, 5 mg

- Topimax, 100 mg

- Truxal, 25-50 mg

- Xanor Depot, 0,5 mg

Natt:

- Nitrazepam, 5 mg

(+ ev. Imovane, 7,5-15 mg)

Vid behov:

- Sobril, 15 mg

Inlagd

I fredags skulle jag på ett vanligt läkarsamtal för att förhoppningsvis göra några medicinförändringar - trodde jag. Det hela slutade med att jag blev inlagd "över helgen, för att se över mina mediciner" fast med vak varje kvart hela det första dygnet. Helt sjukt.

Nu, mer än två dygn senare, har de fortfarande inte gjort minsta lilla förändring av mina mediciner (jag har ju inte fått träffa någon överläkare än) trots att det är därför jag är här och trots att tanken var att jag skulle vara här just över helgen. 

Jag skulle alltså ha blivit utskriven imorgon. Istället kommer jag att bli officiellt inskriven först då. Risken att jag blir kvar här ett bra tag känns överhängande. Att flera patienter som låg inne på avdelningen när jag var här i juni fortfarande är kvar här får inte direkt den känslan att minska. Inte heller det faktum att en av dem redan då hade varit här i över ett års tid...

Motiveringen till min inläggning är "kraftigt ökad ångest" och ett "depressivt skov (måttligt)" men jag har fortfarande ingen vid behovs- medicin. Det enda jag får är Lergigan eller Atarax.

Jag fick t.o.m se till att de obligatoriska blodproverna som ska tas varje gång en patient läggs in togs på mig. Efter lite tjat från min sida tog sjuksköterskan dem imorse - två hela dygn efter att jag kom till avdelningen.

Mina medpatienter är i alla fall ganska trevliga. Alltid något...

Bakis-/slappardag

Jag var ute och festade igår för första gången på länge så jag är lite småbakis så idag har jag bara legat i soffan, druckit Redbull och tittat på tv med kattungen. 

Det är 25 dagar sedan jag slutade röka idag! Känner mig duktig. :)

Resultat (15/8-30/8)

Jag orkar inte vänta på att det ska gå en månad så jag postar mina resultat för de senaste två veckorna redan nu. Vet inte varför men det är väldigt motiverande för mig (den här perioden har jag dessutom fuskat en del och inte ansträngt mig särskilt mycket så det behövs verkligen).

Resultaten för andra månaden 

(+ total minskning):

Vikt: -2,8 kg (-8,9 kg)
BMI: -0,9 (-3,0)
Kroppsfett: 25.75% (från början 28.09% - mätt med US Navy-metoden)

Kroppsmått:

Midja: -3 cm (-15 cm)
Höft: -2 cm (-16 cm)

Bröst: -1 cm (-3 cm)
Överarm: -1,5 cm (-4,5 cm)
Underarm: -0,3 cm (-1,3 cm)
Lår (högst upp): -1,5 cm (-4,5 cm)
Lår (ovanför knät): -1 cm (-3 cm)
Vad: -0,5 cm (-2,5 cm)

Igår provade jag kläder igen, bl.a några plagg som jag haft nedpackade sedan mitten på juli. Nästan alla är för stora nu men jag kan fortfarande ha dem som ser bra ut när de är lite oversized. Just nu har jag ungefär strl 40/M i tröjstorlek, fortfarande strl 33/32 i jeans och strl 42 i byxstorlek.

De sista dagarna har jag försökt stabilisera vikten genom att äta mer normalt i några dagar, vilket verkar ha fungerat bra. Jag har inte gått upp någonting iaf och nu har jag återupptagit bantandet igen och det fungerar bra hittills. Är speciellt nöjd över midjemåttet såhär långt (-15 cm på sex veckor!).

Jag har dessutom slutat röka sedan fyra dagar tillbaka (vet inte om det är för alltid, jag slutade bara av en slump) och det fungerar också bra så jag känner mig rätt stolt över mig själv just nu. :)

Delmål #1 avklarat!

Blev överraskad när jag ställde mig på vågen imorse och den två gånger i rad visade att jag hamnat exakt på min första delmålsvikt. Det gick mycket snabbare än väntat, men jag har ju faktiskt inte hårdbantat från en såhär hög vikt förut så det kan mycket väl vara därför.

Nu är det bara att ta sikte mot delmål #2: -6 kg till. Den här gången har jag inte heller någon deadline men jag kommer nog att försöka klara av det så snabbt som möjligt, även om det inte går lika snabbt som det gjort hittills. 

Jag tänkte ta det lite lugnare efter delmål #3, när jag väl har kommit över den "tuffa" biten och den faktiska övervikten (de resterande kilona är ju bara rent estetiska). Då kan jag börja vara lite snällare mot mig själv, just nu är jag ganska sträng. Inget fusk med varken träning eller mat. 

(Det första undantaget kommer att bli nu till helgen på festen men det blir ett litet undantag och en engångsföreteelse. Sedan är det raka vägen tillbaka till bootcamp.)

Packat och klart

Nu har jag packat inför en kortare resa jag ska göra imorgon. Jag kommer att flyga, något jag faktiskt är rädd för. Får väl ladda upp med Xanor på morgonen...

Jag stötte på ett problem när det kom till packningen. Eftersom en del av resan kommer att bestå av en riktigt fancy middag behövde jag något riktigt snyggt men samtidigt lite classy att ha på mig. Problemet var bara att jag blivit för smal för de flesta av mina gamla kläder nu (även de jag hade planerat att kunna ha vid det här laget, t.ex en kavaj i strl 40 som jag längtat efter att kunna använda igen). 

Jag hittade efter många rundor i garderoben en liten svart Gina Tricot-klänning i strl 38 som jag faktiskt lyckades klämma mig i så det löste sig till slut, även om den är i kortaste och tightaste laget. Jag får väl ha strumpbyxor på mig och en snygg kofta över. 

Det känns faktiskt lite som ett lyxproblem just nu när jag svävar på moln över att jag kommer i min gamla "lilla svarta" igen!

Ätstörningsenheten

Jag hade psykologmöte idag och då passade jag på att berätta om mitt återfall i bulimin under vintern/våren och hur jag lyckats ta mig ur det nu när jag bantar "normalt". Jag sa även att jag ibland fortfarande störs av ätstörda tankar och att jag tror att det beror på att jag aldrig fått någon riktig behandling mot ätstörningarna. 

Min psykolog föreslog då att vi skulle ha ett möte med någon från ätstörningsenheten och möjligtvis en dietist därifrån och se om de kunde hjälpa till genom samtal eller någon annan form av behandling. Det känns faktiskt inte helt fel. 

Jag känner mig inte ångestfylld över att jag berättat om detta eller nervös inför mötet, bara lättad. Det är nog ett bra tecken - ett tecken på att jag inte vill vara sjuk igen utan frisk.

Idag har jag på mig ett par jeans som jag provade igår. För en månad sedan satt de jättetajt och igår passade de jättebra men nu bara hänger de från höfterna. Det var nog stretchen som lurades.

Jeansprovning #1

Jag har gått ner 0,2 kg till så nu är det exakt 1 kg kvar till mitt första delmål. Provade jeans och byxor idag för att se vilken storlek jag har nu. Jag har samlat på mig rätt många storlekar här hemma i garderoben så jag har jeans från 31/32 till 34/32 och byxor från strl 46 till strl 40. 

Nu har mina "vanliga" 34/32:or blivit alldeles för stora. De som passar bäst just nu är de mindre 33/32-jeansen och byxor i strl 42. Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid att nå hit än vad det har gjort så jag är väldigt nöjd.

Jag kan faktiskt se en viss skillnad i spegeln också: "kärlekshandtagen" börjar försvinna, benen och armarna är smalare nu och midjan vet jag ju att den är mindre eftersom den minskat med 14 cm.